en välment och äfven nödig distinktion in
abstracto mellan regeringen och institutionerna
föranieda den tron, att i verkligheten, eller
med tillämpning på vår nuvarande styrelse och
statsinrättning, ett klander ej kan träffa den
förra, då de sednare äro felaktiga. Till denna
villfarelse synes oss: likväl författaren till sta-
tens idealera hafva låtit förleda sig, såsom vi
hoppas icke af beräkning, utan, om vi så få sä-
ga, al poesi. Vi skola straxt utmärka på hvad
ställe vi tro oss hafva isynnerhet märkt den-
na villfarelse, sedan vi förut gifvit läsaren en nöd-
vändig bekantskap med det hela
Hr A—dh börjar med en distinktion mel-
lan stat och samhälle, af hvilka han anser den
förra uttrycka det yttre, det sednare, det in-
re väsendet, och om hvilkas uppkorast ban, i
likhet med de flesta öfriga, antager, att menni-
skan ledes till samhället af instinkt, till stat af
beräkning. För att förkla:a det inre samband,
som förenar individen med staten, anmärker
förf., att försynen nedlagt i menniskans väsen
tvänne alldeles olika intressen eller motiver för
dess sträfvande, ett asubjektift, som afser den
fördel, man kan hafva af handlingen, och ett
cobjektift,, som fäster sig vid handiingen, utan
afseende på någon fördel; af dessa intressen, dem
förf. sökt förklara genom flerfaldiga exempel,
besegrar, säger han, det objektiva ) alltid det
subjektiva, och derigenom sker att amenniskan,
då hon ingår i stat för subjektiva intressen,
slutar med att förvandia dem uti objektiva; bör-
jar med att tänka på egna fördelar, och slutar
med deras uppoffring; börjar med sig sjelf och
slutar med fäderneslandet. Sedan författaren
visat, huru denna individernas förening med
staten genom ett objektivt intresse förmår dem
till otroliga uppoffringar, hvilka slutligen gå så
långt, att statens egentliga ändamål, skydd för
(vi skulle hellre sagt: verklig njutning af) lif,
frihet, och egendom förfelas, anmärker han, att i
så fatta omständigheter ej annan utväg finnes
än att antingen med Rousseau återgå till det
vilda tillståndet — hvilket ej låter sig verk-
ställa — eller ock sträfva att återföra staten
till sin ursprungliga enkelhet. Då uppstår, sä-
ger författaren, en splittring inom sjelfva sam-
hällsorganismen, hvilken utvecklar sig i samma
mån upplysningen stiger, emedan det är upp-
lysningen, som mer och mer öfvertygar menni-
skorna, att staten icke är något annat än ett
frivilligt fördrag, samt att pligter och rättighe-
ter måste äga motsvarighet, och den som gör
största insatsen, hafva största vinsten. Striden
reducerar sig slutligen till den öfvertygelsen
att det objektiva intresset för staten måste upp-
stå ur det subjekliva, ty det är detta, som
skall ieda den kloke, den beräknande; det ob-
jektiva intresset leder endast dårar.
aFosterlands-känslan,, säger Hr A—dh, måste,j
om den skall vara värdig den tänkande menniskan,
endast vara ett subjectift intresse; bero af hvad
fäderneslandet gifver medborgarne tillbaka, och ej
fordrar några blinda offer.
Alla dessa känslor, af hvilka menniskorna så of-:
ta betagas under nationernas barndom, begäret ef-:
ter ett odödligt namn, ridderlighet, stoltheten öf-;
ver fordna onyttica broder, den retliga heders-i
känslan, som ofta är en falsk hederskänsla, lust I
-efter utmärkelser, blind kärlek för ett fädernes-!
land, som förskjuler sina flesta barn, antipathi emot i
andra länder, äro ingenting annat än förvillelser,
som ledt menniskan, då ännu ej upplysningen, klok-
beten och förståndet kunde leda henne. Ingen af
dessa känslor ligger hvarken i moralen eller Reli-
gionen; ty dessa känna endast ett menniskoslägte,
men inga folkslag; de bjuda kärlek till medmenni
skor, men icke till landsmän; de bjuda dygden,
men icke begäret efier ett fäfångt namn, som en
pligt.
Endast derigenom, att man betraktar Staten så-
som ett bolag, hvaruti medborgarne hafva sina an-
delar, hvarvid de äro fästade endast genom ett sub-
jektift intresse, uti hvilket lika frihet för alla, li-
i
H
i
) Förf. har äfven sökt att göra sig reda för dessa
besynnerliga predilektioner, som så mycket bryd-
de fordna filosofer, och förmådde många, att för
enietens skull, antaga, att alla känslor, äfven
de högre, estetiska t. ex. fosterlandskänslan, här-
ledde sig från egennyttan. Det vore, säger
förf., ciniressant at undersöka det objektiva in-
tressets inre väsen. -— Uti naturkedjan, synes
det hafva någon likhet med instinkten hos några
få djur, t. ex. hos bien att samla honung för nå
gon annan än sig sjelfva. — Till sitt väsen är
Aot fär viljan hv ad nyfkenheten är för förståndet