en välment och äfven nödig distinktion in abstracto mellan regeringen och institutionerna föranieda den tron, att i verkligheten, eller med tillämpning på vår nuvarande styrelse och statsinrättning, ett klander ej kan träffa den förra, då de sednare äro felaktiga. Till denna villfarelse synes oss: likväl författaren till statens idealera hafva låtit förleda sig, såsom vi hoppas icke af beräkning, utan, om vi så få säga, al poesi. Vi skola straxt utmärka på hvad ställe vi tro oss hafva isynnerhet märkt denna villfarelse, sedan vi förut gifvit läsaren en nödvändig bekantskap med det hela Hr A—dh börjar med en distinktion mellan stat och samhälle, af hvilka han anser den förra uttrycka det yttre, det sednare, det inre väsendet, och om hvilkas uppkorast ban, i likhet med de flesta öfriga, antager, att menniskan ledes till samhället af instinkt, till stat af beräkning. För att förkla:a det inre samband, som förenar individen med staten, anmärker förf., att försynen nedlagt i menniskans väsen tvänne alldeles olika intressen eller motiver för dess sträfvande, ett asubjektift, som afser den fördel, man kan hafva af handlingen, och ett cobjektift,, som fäster sig vid handiingen, utan afseende på någon fördel; af dessa intressen, dem förf. sökt förklara genom flerfaldiga exempel, besegrar, säger han, det objektiva ) alltid det subjektiva, och derigenom sker att amenniskan, då hon ingår i stat för subjektiva intressen, slutar med att förvandia dem uti objektiva; börjar med att tänka på egna fördelar, och slutar med deras uppoffring; börjar med sig sjelf och slutar med fäderneslandet. Sedan författaren visat, huru denna individernas förening med staten genom ett objektivt intresse förmår dem till otroliga uppoffringar, hvilka slutligen gå så långt, att statens egentliga ändamål, skydd för (vi skulle hellre sagt: verklig njutning af) lif, frihet, och egendom förfelas, anmärker han, att i så fatta omständigheter ej annan utväg finnes än att antingen med Rousseau återgå till det vilda tillståndet — hvilket ej låter sig verkställa — eller ock sträfva att återföra staten till sin ursprungliga enkelhet. Då uppstår, säger författaren, en splittring inom sjelfva samhällsorganismen, hvilken utvecklar sig i samma mån upplysningen stiger, emedan det är upplysningen, som mer och mer öfvertygar menniskorna, att staten icke är något annat än ett frivilligt fördrag, samt att pligter och rättigheter måste äga motsvarighet, och den som gör största insatsen, hafva största vinsten. Striden reducerar sig slutligen till den öfvertygelsen att det objektiva intresset för staten måste uppstå ur det subjekliva, ty det är detta, som skall ieda den kloke, den beräknande; det objektiva intresset leder endast dårar. aFosterlands-känslan,, säger Hr A—dh, måste,j om den skall vara värdig den tänkande menniskan, endast vara ett subjectift intresse; bero af hvad fäderneslandet gifver medborgarne tillbaka, och ej fordrar några blinda offer. Alla dessa känslor, af hvilka menniskorna så of-: ta betagas under nationernas barndom, begäret ef-: ter ett odödligt namn, ridderlighet, stoltheten öf-; ver fordna onyttica broder, den retliga heders-i känslan, som ofta är en falsk hederskänsla, lust I -efter utmärkelser, blind kärlek för ett fädernes-! land, som förskjuler sina flesta barn, antipathi emot i andra länder, äro ingenting annat än förvillelser, som ledt menniskan, då ännu ej upplysningen, klokbeten och förståndet kunde leda henne. Ingen af dessa känslor ligger hvarken i moralen eller Religionen; ty dessa känna endast ett menniskoslägte, men inga folkslag; de bjuda kärlek till medmenni skor, men icke till landsmän; de bjuda dygden, men icke begäret efier ett fäfångt namn, som en pligt. Endast derigenom, att man betraktar Staten såsom ett bolag, hvaruti medborgarne hafva sina andelar, hvarvid de äro fästade endast genom ett subjektift intresse, uti hvilket lika frihet för alla, lii H i ) Förf. har äfven sökt att göra sig reda för dessa besynnerliga predilektioner, som så mycket brydde fordna filosofer, och förmådde många, att för enietens skull, antaga, att alla känslor, äfven de högre, estetiska t. ex. fosterlandskänslan, härledde sig från egennyttan. Det vore, säger förf., ciniressant at undersöka det objektiva intressets inre väsen. -— Uti naturkedjan, synes det hafva någon likhet med instinkten hos några få djur, t. ex. hos bien att samla honung för nå gon annan än sig sjelfva. — Till sitt väsen är Aot fär viljan hv ad nyfkenheten är för förståndet