jande: af pluraliteten beror det hela: de flesta
tillstånd i godt, i ondt, bestämmer positivt elle
negativt, förr eller sednare, genom verkan elle
motverkan, gllas, äfven de utvaldaste, högsta kret
sars, tillstånd. Men pluraliteten i gamla verlde
var slaf. Det republikanska Rom hade tio slaf
krig. Efter qväfvande af det åttonde, som had
Spartacus till anförare, blefvo 6000 slafvar kors
fästa på vägen från Rom till Capua, på samm
dag. Sedan republikens så kallade frihet gick un
der, och i den nu inträdande allmänna ofrihetei
stego ofta frijifne (såsom redan hos republikens gene
raler) till en stor rikedom och makt. De utgjord
länge kejsarnas personliga uppvaktning (en uppvakt
ning, hvilken, enligt republikens seder, ej ansåg
anstå en friboren man) och Claudii omätligt rik
frigifne, en Pallas, en Narcissus, styrde i sjelfv:
verket riket. Å andra sidan finner man stränghe
ten skärpt. Under Nero stadgades, att om någo!
dödades af sin slaf, skulle ej blott alla husbondens
slafvar, utan äfven de, hvilka han frigjort, straffa:
till döden, och då, under samma kejsare, vid et
förnäm mans mord af sin slaf, samtlige buset
slafvar, fyrahundrade till antalet (oaktadt folket a
medlidande gjorde upplopp till deras försvar) led
dödsstraffet, inskärpte en Senator nödvändigheter
af denna stränghet, sedan vi nuc, sade han, haf
va nationer till slafvara. Genom en lika olycks
full som nödvändig dragningskraft, ökes oupphör
ligt, med eller utan namnet, slafveriets område
och, om man får dömma den öfriga romerska verl
den efter Italien Cen slutsats, så mycket försvar
iigare, som Italien länge företrädesvis gynnades)
så slutade hela den landtliga befolkningen i ro
merska riket med att, som lifeyen, vid jorden fä
stas.c
Ta