jande: af pluraliteten beror det hela: de flesta tillstånd i godt, i ondt, bestämmer positivt elle negativt, förr eller sednare, genom verkan elle motverkan, gllas, äfven de utvaldaste, högsta kret sars, tillstånd. Men pluraliteten i gamla verlde var slaf. Det republikanska Rom hade tio slaf krig. Efter qväfvande af det åttonde, som had Spartacus till anförare, blefvo 6000 slafvar kors fästa på vägen från Rom till Capua, på samm dag. Sedan republikens så kallade frihet gick un der, och i den nu inträdande allmänna ofrihetei stego ofta frijifne (såsom redan hos republikens gene raler) till en stor rikedom och makt. De utgjord länge kejsarnas personliga uppvaktning (en uppvakt ning, hvilken, enligt republikens seder, ej ansåg anstå en friboren man) och Claudii omätligt rik frigifne, en Pallas, en Narcissus, styrde i sjelfv: verket riket. Å andra sidan finner man stränghe ten skärpt. Under Nero stadgades, att om någo! dödades af sin slaf, skulle ej blott alla husbondens slafvar, utan äfven de, hvilka han frigjort, straffa: till döden, och då, under samma kejsare, vid et förnäm mans mord af sin slaf, samtlige buset slafvar, fyrahundrade till antalet (oaktadt folket a medlidande gjorde upplopp till deras försvar) led dödsstraffet, inskärpte en Senator nödvändigheter af denna stränghet, sedan vi nuc, sade han, haf va nationer till slafvara. Genom en lika olycks full som nödvändig dragningskraft, ökes oupphör ligt, med eller utan namnet, slafveriets område och, om man får dömma den öfriga romerska verl den efter Italien Cen slutsats, så mycket försvar iigare, som Italien länge företrädesvis gynnades) så slutade hela den landtliga befolkningen i ro merska riket med att, som lifeyen, vid jorden fä stas.c Ta