BLANDADE ÄMNEN.
(Insändt).
Nu är det annorlunda, och den glans
Kring Skaldens hjessa spridde helgonskimret,
Nu bileknat har, i skimrets ställe blott
En lyktgubbe kring snillets ätthög fladdrar,
Väl sökande att villa, men som ej
Förmår hänföra liksom snillets eld.
Till bragder mer ej manar Sveas skald,
Till snillets idrott eller kraftens allvar,
Och höjer stämman såsom tidens härold.
Den gamles joller tror ej Sveas folk,
Om dagens fara, och, för spöken skrämd,
En Hekatomb af känslor offrar upp.
Det lärt att mera vara man för sig.
Liksom på stridens fält, bland härars mängd,
En marketeuterska ej kriget fattar,
Men blott om trossen och dess tillstånd dömer;
Så gamle skalden, som sig ofverlefvat,
Och tidens stora kamp ej fatta kan,
Bland tidens kämpar ser blott sättarpojken;
Och dock besjunger han det stora hela.
Ej skaldens språk de låga tankar höfves;
Men låghet, feghet, ädla känslors dödssömn,
Är det ej nog att det besjungs på prosa!
Skall snillets odalman oskära så
Sin ätteborna rätt till högre bragder!
Och vandra bygden kring liksom en stafkarl!
Om smutsen fians, lät pöbeln deri röra.
Men kan ej Skalden tolka tidens thema,
Ej striden inse mellan ljus och mörker,
Som fortgår än och genom sekler fortgått;
Må då han tiga, ej bland bopens skrän
Den helga sångar-lyrans toner blanda;
Ej Febi silfverbåge sudla ner
Med händer, smutsade af pöbelstrider.
K:—
AR