,gon gång tyckes fordra det; att försakelsen,
pröfningen, sjelfva lidandet stundom synes för
henne ett slags behof; att hon väl icke fördrar de
hårda slagen, de stora olyckorna med samma
kraft som mannen, men deremot längre och
bättre än han, uthärdar med de små och lång-
samt fortsatta. Dessutom har Författarinnan
uttryckligt erinrat, att Ryttmästaren var af ett
svärmiskt lynne, böjd för det romaneska, och
detta förklarar till en del både att han kunnat
vilja underkasta sin älskade dessa prof, och att
han så länge fortsatt dem, äfven då de icke
mer syntes behöfliga. Men denna Författarinna
är verkligen en af dem, mot hvilka den bil-
liga kritiken aldra minst har bjerta att öfva
sig Hon synes nemligen alls icke framträda
såsom en bokmakare af profession, synes, min-
dre än de fleste andre, hafva satt sig ner, för
att göra ett arbete. Man finner här intet be-
mödande, intet maniereradt, ingenting bålstort
och bålstarkt; det är det hvardagliga, lugna,
trefliga familjelifvet, som blir en kärt just der-
före, att det blir hvardagligt, och njutningsrikt
derföre, att det aldrig öfverspänner känslosträm-
garna, således icke tröttar dem, icke berusar
sinnet, och således icke hemsöker det med
ett påföljande äekel eller tomhet. Man finner
sig hos henne hemmastadd och ogenerad; all-
ting är trefligt, oeirkladt och likväl ordnings-
fullt, roligt, utan att vilja rva, så att man min--
Idre tycker sig läsa en bok, än sitta i det var-
ma, glada hemmet, i toffiorna och nattrocken,
omgifven af de sina och de vanliga små aisan-
cerna. Om vi t. ex. skulle säga Läsaren, att
romanen — vi kalla den så, emedan den, som
annat, ändå måste hafva en titel — slutar sidan
333, och att 70 sider ännu återstå; att dessa
fyllas med hemresan, med några små förnyade
bekantskaper, med en liten kärlekspants födsel,
så skulle han kanhända tro, att allt detta måste
bli mycket tvåkigt; och likväl är det ref:s
omdöme, att det ej blir tråkigare, än un-
derzrättelsen om eller närvaron vid älskade an-
förvandters och. vänners husliga scener, um-
gänget med dem, deltagarmdet i deras lycka, i
deras små omsorger oeh bestyr, den angenäma
sysselsättningen att bereda dem en fägnad, än
allt detta med ett ord, hvars pris ej kan: upp-
skatias i penningar, men som likväl mången
menniska, värd detta namn, icke vill ge bort
för penningar. Vi tillägga, till hvad Författa-
rinnapr är, hvad hon icke är: icke gudlig, ieäe
moraliserande, icke känslosam, att hor: aldrig
predikar, aldrig docerar, aldrig utpekar huru
dygdig, huru högsinnt, huru ädel någon af hea-
nes hjeltar är, och denna förtjenst är i sanning
icke en af de minsta.
EE