sig begå ett brott, dock se sin handling så förkla-
rad, och derför dömas, likt den fräcke lagbryta-
Ten, till ett straff, hvaraf smärtan bittrast skall gri-
pa familj-fadren, på hvars verksamhet makas och
barns subsistens beror. Lägger man härtill de li-
danden och förluster, som nödvändigt måste uppstå
i en mans förhållanden, hvilken under den tid rät-
tegången varat, eller nära 2:ne år, ej ens kan be-
stämma den kommande dagens vistelseort, är Hr
v. S. på det högsta att beklaga, och kan med skäl
åen erfarenhet, han i dylika affärer nu mera för-
värfvat, kallas dyrköpt.
Nya handlingar från Vermlandsnäset.
Carlstads Tidning med sista post innehåller
härom följande förklaring, hvilken tyckes hafva
varit likasom en konfektbit både för Statstid-
ningen och Svenska Minerva, emedan den re-
dan i går blifvit inrymd i dem båda, och som
vi derföre äfven trott oss böra meddela till den
kraft och verkan lag förmår:
Då vi, i anledning af H. M. Konungens födelse-
dag den 96 sistlidne Januari yttrade våra foster-
ländska tänkesätt, förmodade vi icke, att de nå-
gonstädes inom Sverges landamären skulle kunna
misskännas eller klandras. Vi trodde icke, att fo-
sterlandskärleken någonstädes skulle kunna blifva
föremål för ogillande. Vi trodde icke, att den af
någon Svensk skulle kunna skiljas ifrån kärleken
till en Konung, som bevarat vårt lands sjelfstän-
dighet och skyddar hvarje medborgares rättigheter;
som fört de fordom segervana Syenskarne ännu en
gång till segrar och ära, och i freden, under opi-
nionernas strid, låter samhället utveckla och för-
kofra sis i tidehvarfyvets riktning. Vi trodde icke,
att vår förklaring, det vi anse tryckfriheten för
nationens palladium, och vår önskan att, med ute-
slutande af smädelsen, den måtte användas till be-
fästande af samhällsbanden, till spridande af ljus,
sanning och rättvisa och beredande af sämja och
fred inom landet, icke skulle finna sympatier inom
hvarje ädelsinnadt hjerta.
Men vi finna af det Adertonde Aftonbladet un-
der AM 55 för den 6 Mars detta år, att vi hafva
bedragit oss. Det finnes någon — hvarest, huru
nära oss, eller huru långt ifrån oss, det vilja vi
icke veta — som klandrat och sökt förlöjliga yt-
trandet af känslor, så anspråkslösa, och så natur-
ligt framkallade under en glad och åt nöjet egnad
stund. Vi hafva ingenting att svara derpå, utan
vilia blott, på detta sätt, genom undertecknande af
våra namn ådagalägga, att vi fortfarande hylla de
tänkesätt, som vi vid nämnde tillfälle offentligen
tillkännagifvit.
A. Örtendahl. Lagman; J. W. v. Heland, Major
med afsked, Possessionat; 5. Lagerberg, Fändrik
med afsked: C. M. Bratt. Löjtnant; C. F. Uggla
C:son, Major med afsked, Possessionat; A. H. La-.
gerlöf, Kronofogde och Assessor; Gustaf von Axel-
son, Öfverstelöjtnant; L. G. Sjöholm, Pastoratsad-
junkt; J. von Axelson, Kapiten, Bruksegare och
Possessionat; G. von Axelson, Löjtnant; L. S. Lö-
wenhjelm, Possessionat; G. M. Lilljehöök, Kapiten
med afsked, Possessionat; F. M. Holmström, Stu-
derande; A. J. Granell, Arrendator: B. Lilljehöök,
Kapiten och Possessionat; J. Lilljehöök, Kapiten;
H. F. Kruse, Kapiten i Armen; G. A. Lilljehöök,
Kapiten; G. G. Löwenhjelm, Löjtnant; Fr. Th
Palm, Bokhållare; B. J. Breitholtz, afskedad Ka-
piten; G. T. Adelsköld, Andre Adjutant.
Ehuru vi undertecknade icke voro närvarande
vid soirben på Hög den 26 sistlidne Januari, anse
vi för en tillfredsställelse att på detta sätt äfven
med våra underskrifter gilla de då af de närva-
rande yttrade tänkesätt:
A. J. Uggla, afskedad Kapiten, Brukpatron och
Possessionat; Carl Gustaf Cggla, Friherre och Ma-
jor med afsked och Possessionat; J. F. von Prosch-
witz, Possessionat; L. A. Dahlgren, Possessionat;
C. J. Lemon, Vågmästare; A. F. von Proschwitz,
Underlöjtnant; J. F. Wennerlöf, Possessionat och
Bruksägare; L. A. Henden, Bruksbokhållare; Oscar
Orn, Löjtnant. ,
Då det är Aftonbladet, som gifvit anledning
till ofvanstående deklaration, taga vi oss frihe-
ten hänvisa till den insända artikeln i MM 55,
hvaraf man skall finna, att intet försök deri
gjordes att hbvarken klandra eller förlöjliga sub-
skribenternas känslor. Dessa äro hvars och
ens egendom, öfver hvilka ingen annan kan be-
stämma, eller någon anvan kan bedöma än den,
som hyser dem. I synnerhet är kärlekens kän-
sla, hvilketdera könet hon väljer till sitt före-
mål, någonting så helt och hållet enskildt, så
omöjlig att vederlägga, ofta så besynnerlig till
sn natur och så litet lämplig att diskutera, att
hon aldris hör hli ämne för någon tvist. Att