sig begå ett brott, dock se sin handling så förklarad, och derför dömas, likt den fräcke lagbrytaTen, till ett straff, hvaraf smärtan bittrast skall gripa familj-fadren, på hvars verksamhet makas och barns subsistens beror. Lägger man härtill de lidanden och förluster, som nödvändigt måste uppstå i en mans förhållanden, hvilken under den tid rättegången varat, eller nära 2:ne år, ej ens kan bestämma den kommande dagens vistelseort, är Hr v. S. på det högsta att beklaga, och kan med skäl åen erfarenhet, han i dylika affärer nu mera förvärfvat, kallas dyrköpt. Nya handlingar från Vermlandsnäset. Carlstads Tidning med sista post innehåller härom följande förklaring, hvilken tyckes hafva varit likasom en konfektbit både för Statstidningen och Svenska Minerva, emedan den redan i går blifvit inrymd i dem båda, och som vi derföre äfven trott oss böra meddela till den kraft och verkan lag förmår: Då vi, i anledning af H. M. Konungens födelsedag den 96 sistlidne Januari yttrade våra fosterländska tänkesätt, förmodade vi icke, att de någonstädes inom Sverges landamären skulle kunna misskännas eller klandras. Vi trodde icke, att fosterlandskärleken någonstädes skulle kunna blifva föremål för ogillande. Vi trodde icke, att den af någon Svensk skulle kunna skiljas ifrån kärleken till en Konung, som bevarat vårt lands sjelfständighet och skyddar hvarje medborgares rättigheter; som fört de fordom segervana Syenskarne ännu en gång till segrar och ära, och i freden, under opinionernas strid, låter samhället utveckla och förkofra sis i tidehvarfyvets riktning. Vi trodde icke, att vår förklaring, det vi anse tryckfriheten för nationens palladium, och vår önskan att, med uteslutande af smädelsen, den måtte användas till befästande af samhällsbanden, till spridande af ljus, sanning och rättvisa och beredande af sämja och fred inom landet, icke skulle finna sympatier inom hvarje ädelsinnadt hjerta. Men vi finna af det Adertonde Aftonbladet under AM 55 för den 6 Mars detta år, att vi hafva bedragit oss. Det finnes någon — hvarest, huru nära oss, eller huru långt ifrån oss, det vilja vi icke veta — som klandrat och sökt förlöjliga yttrandet af känslor, så anspråkslösa, och så naturligt framkallade under en glad och åt nöjet egnad stund. Vi hafva ingenting att svara derpå, utan vilia blott, på detta sätt, genom undertecknande af våra namn ådagalägga, att vi fortfarande hylla de tänkesätt, som vi vid nämnde tillfälle offentligen tillkännagifvit. A. Örtendahl. Lagman; J. W. v. Heland, Major med afsked, Possessionat; 5. Lagerberg, Fändrik med afsked: C. M. Bratt. Löjtnant; C. F. Uggla C:son, Major med afsked, Possessionat; A. H. La-. gerlöf, Kronofogde och Assessor; Gustaf von Axelson, Öfverstelöjtnant; L. G. Sjöholm, Pastoratsadjunkt; J. von Axelson, Kapiten, Bruksegare och Possessionat; G. von Axelson, Löjtnant; L. S. Löwenhjelm, Possessionat; G. M. Lilljehöök, Kapiten med afsked, Possessionat; F. M. Holmström, Studerande; A. J. Granell, Arrendator: B. Lilljehöök, Kapiten och Possessionat; J. Lilljehöök, Kapiten; H. F. Kruse, Kapiten i Armen; G. A. Lilljehöök, Kapiten; G. G. Löwenhjelm, Löjtnant; Fr. Th Palm, Bokhållare; B. J. Breitholtz, afskedad Kapiten; G. T. Adelsköld, Andre Adjutant. Ehuru vi undertecknade icke voro närvarande vid soirben på Hög den 26 sistlidne Januari, anse vi för en tillfredsställelse att på detta sätt äfven med våra underskrifter gilla de då af de närvarande yttrade tänkesätt: A. J. Uggla, afskedad Kapiten, Brukpatron och Possessionat; Carl Gustaf Cggla, Friherre och Major med afsked och Possessionat; J. F. von Proschwitz, Possessionat; L. A. Dahlgren, Possessionat; C. J. Lemon, Vågmästare; A. F. von Proschwitz, Underlöjtnant; J. F. Wennerlöf, Possessionat och Bruksägare; L. A. Henden, Bruksbokhållare; Oscar Orn, Löjtnant. , Då det är Aftonbladet, som gifvit anledning till ofvanstående deklaration, taga vi oss friheten hänvisa till den insända artikeln i MM 55, hvaraf man skall finna, att intet försök deri gjordes att hbvarken klandra eller förlöjliga subskribenternas känslor. Dessa äro hvars och ens egendom, öfver hvilka ingen annan kan bestämma, eller någon anvan kan bedöma än den, som hyser dem. I synnerhet är kärlekens känsla, hvilketdera könet hon väljer till sitt föremål, någonting så helt och hållet enskildt, så omöjlig att vederlägga, ofta så besynnerlig till sn natur och så litet lämplig att diskutera, att hon aldris hör hli ämne för någon tvist. Att