ningen, i följe af uteblifven resolution å densamma, kom den ej att häruti åberopas. — Med S:: inlaga vid detta tillfälle följde presterskapets fattigdomsbevis för S. Kongl. Maj:t fann ej skäl att ändra Hofkanslerns utslag, ej heller att af gunst och nåd befria S. från böterna. Kongl. Maj:t har troligen grundat sitt utslag på förklaringen af ordet aSkvift i TryckfrihetsFörordningens 4 S, 4 mom. Men månne ej lagstiftarens mening der haft mera afseende på skriftens innehäll, än på sättet huru den verkställdes, och om detta får antagas, torde väl de öfriga stadgarne i TryckfrihetsFörordningen, som röra sjelfva Boktryckerierna, böra ordagrant tolkas, i annat fall skulle, om proklamationerne varit producerade, medelst en brefkopierings-maschin (som äfven trycker), S. efter samme principer, lika väl kunnat dömas som Boktryckare. Huru vederbörande åter iakttagit TryckfrihetsFörordningens 5 S, 45 mom. i afseende på målets skyndsamma afgörande, synes af Kongl. Maj:ts dom, daterad den 44 Maj 1838, således 46 månader från målets början, hvartill ytterligare komma 3 månader innan dess verkställande. — Domen var kontrasignerad af t. f. Rev.-Sekret. Bergstedt. För domens verkställande fanns hos S. ej tillgång, hvarför Svea HofRätt förvandlade böterna i 2 år och 3 månaders fängelse å Waxholms fästning, jemte 5 veckors fängelse för böterna till Polisen. Således nära nog lika straff, som för ett Majestätsbrott. Och! hvaruti bestod väl detta brott, om ej i; obestämdaf lagarsi tillämpning, eller uti de autoriteters försummelser, hvilkas pligt det varit, att i tid förordna om deras tillämpning, hyaraf åter föddes, ej ovissheten, utan rent af öfvertygelsen om desammas otillämplighet. Det är i sanning häårdt, att då man minst trott sig begå ett brott, dock se sin handling så förklarad, och derför dömas, likt den fräcke lagbrytaren, till ett straff, hvaraf smärtan bittrast skall gripa familj-fadren, på hvars verksamhet makas och barns subsistens beror. Lägger man härtill de lidanden och förluster, som nödvändigt måste uppstå i en mans förhållanden, hvilken under den tid rätLegången varat, eller nära 2:ne år, ej ens kan bestämma den kommande dagens vistelseort, är Hr v. S. på det högsta att beklaga, och kan med skäl ien erfarenhet, han i dylika affärer nu mera förvärfyat, kallas dyrköpt.