——EHii— ven
(Insändt).
Till mina Syskon.
När dagens storm i qvällen dött
Och solen sjunkit ner,
Jag lemnar verlden nöjd och trött,
Och längtar hem till er,
J hulda, som från vaggans rand
Ha stapplat med mig ut,
Och följt mig sedan. hand i hand,
Så troget, hvar minut!
När våren log i morgonglans,
När hösten gret sin tår,
När glädjen bjöd oss upp till dans —
Och när han låg på bår,
Med syskonblickar delte vi
Hvar smärta och hvar lust,
Och aggets storm den flög förbi
Vår fridbebodda kust.
Men ack, hur kort är en minut!
En dröm är barndomen;
Snart kallas man ur hyddan ut: —
Det börjar storma sen! . ..
Hvem skall då föra fram till mig
Er välbekanta röst,
Och rödja tisteln från min stig
Och sorgen ur mitt bröst?
Se sippan, som i våren log
I syskonringens lek;
När vandrarn kom och henne tog,
Då blef hon dåd och blek:
Och värskyn, fast af guld beströdd,
Han längtar hem också
Till källans lugn, der han blef född
Med sina syskon små.
Derför hvar morgon när han gir
Till dans för himlens vind,
Hans afskedskyss står som en tår
På hvarje blommas kind;
Derför han skyndar hem igen,
När dagens färd är all,
Och sjunker ifrån himmelen
I aftonregnets fall, —
O Syskon, så en fridfull hamn
Vi hinna ock en gång —
Fast grafven der blir vaggans namn
Och tystnaden dess sång. —
Men sedan sömnens timma flytt
Vi mötas ju igen
Och jollra såsom barn på nytt
Hos Gud i himmelen!!
Herman.
RR VT YTA