ro al den 13 dennes. pVepatltctne I IeEprescutantkammaren rörande traktaten fortforo ännu; men som alla de talare, hvilka anmält sig, med undantag blott af tvenne, redan hållit sina tal, så väntade man debattens slut d. 46. Ett sorgligt intermezzo inträffade i sessionen den 44. En representant, Hr Bekaert, uppsteg för att tala för traktatens antagande. Han hade knappt börjat, innan han föll ned, rörd af slag, och dog på ögonblicket. En röst i kammaren ropade: aDet är ett straff af himmelen!a Hr Dumortier hade väl hållit eti tal, men icke kommit fram med det så länge väntade förslaget, att Kammaren skulle ajournera sig. Hr Gendebien hade imedlertid begärt, att alla de handlingar, som hade afseende på skuldfrågan, måtte blifva Kammaren förelagda, hvilken motion, i fall den gått igenom, skulle haft ungefär samma följd, som ett förslag om ajournering, emedan dessa handlingar då måst tryckas och utdelas, hvarigenom ett uppskof i de batten uppkommit. Hr Gendebiens motion förkastades med 49 röster emot 39. ENGLAND. Den 42 dennes uppträdde den outtröttlige kämpen emot spanmålslagarna, Hr Villiers, åter i Underhuset med en ny motion i detta ämne. Han föreslog, att Huset skulle förvandla sig till en komitte, för att taga i skärskådande den lag, som handlade om införsel af främmande spanmål. Trenne nätter efter hvarandra debatterades öfver denna fråga i Underhuset, och vid postens afgång var diskussionen ännu ej slutad. Tvenne af ministrarne, Hr Poulett Thomson och Lord Howick, talade för spanmålslagarnes upphäfvande, men Lord John Russell, utan att bestämdt uttrycka sin tanke i ämnet, rådde blott Husets ledamöter att afse från allt enskildt intresse vid fattandet af deras beslut. Detta råd gilves naturligtvis åt döfva öron, ty pluraliteten af Underhusets ledamöter består just af possessionatintressets representanter, och intet minsta tvifvel kan äga rum, att ju den Villierska motionen blir förkastad med stor majoritet — man uppger från 450 till 150 röster. I Öfverhuset har lord Fitzwilliam väckt samma fråga, som Hr Villiers i Underhuset. Hos lorderna afgjordes dock saken utan någon långvarig debatt, och på det sätt man kunde vänta, nermligen jakande för de nuvarande spanmålslagarnes bibehållande. Rösterne voro 224 emot lord Fitzwilliams motion och blott 24 för densamma. De båda ministrarne lord Melbourne och Lansdowne förklarade sig för de nuvarande spanmålslagarnes bibehållande, ehuru den förre derjemte yttrade, att han icke skulle sätta sig emot hvarje förbättring al dessa lagar. Regeringen har beslutat att med våld tvinga Portugal till uppfyllande af de förbindelser, denna makt redan för en längre tid tillbaka ingått afseende på slafhandelns afskaffande. Lord Palmerston har i Underhuset förklarat, att han ämnade föreslå en parlamentsakt, som gåfve Engelska kryssare rättighet att uppbringa slafskepp under Portugisisk flagga. Portugals vägran att ratificera den sednast afslutade konventionen rörande slafbandelns upphörande, och de chikaner, som de Portugisiska auktoriteterna ständigt tillåta sig i frågor om uppbringningar af slafskep, nödgade England att med våld söka göra slut på deana ohyggliga trafik, hvilken nu för det mesta drifves under Portugisisk flagga. Från New York hafva ganska oroande underrättelser ingått om en uppkommen kollision emellan staten Maine och kolonien Nya Brunswick, på det gebit, om hvilket ännu ifrågasättes huruvida det tillhörer England eller Förenta Staterna. Staten Maine hade utskickat en korps af 230 man, med en kanon, för att fördrifva en hop kolonister från Nya Brunsvick, hvilka fällde skog på det stridiga gebitets mark. Truppen från Maine tog till fånga några och tjugu kolonister, hvilka affördes ill Bangor i Maine. Sedermera församlade sig de fördrifne Engelsmännen åter och togo å sin sida en Nordamerikansk land-agent tillfånga, hvilken insattes i fängelse i Nya Brunswick. Häftiga noter hade rörande dessa händelser blifvit vexlade emellan guvernörerna i Maine och Nya Brunswick, och den sednare hade beordrat trupper till det stridiga gebitets besättande. Staten Maine å sin sida hade redan voterat 800,000 dollars till utrustande af en armåe af 40.000 man, och begärt understöd afsin grannstat Massachusetts. Man tviflade ej, att centralregerinPr IT Ha ut u4nARA Allt AA AI fe