föremål för offentligheten, om så behagas,
I publicistens uppförande och handlingssätt äfven
i enskilda affärer, ja till och med inom den
TI husliga kretsen. Blott ett enda vilkor äger han
Ji detta hänseende lika med hvar och en annan
trätt att begära, hvilket man ej lärer anse obil-
ligt; nemligen det, att icke beljugas.
Men hur är det väl då rtmligt, att en of-
fentlig persons, i synnerhet statsmäns, privata
lefnad skulle vara utan allt sammanhang med
hans offentliga? Den enskilde medborgaren an-
ses förpligtad till oförvitlighet i sin privata lef-
nad och åberopar äfven denna säsom rekom-
mendation för sitt offentliga eller affärslif, samt
lider misskredit i detta, då den förra med fog
blir tadlad. Af presten — han är väl äfven
embetsman — fordras den största renhet i pri-
vatlifvet, och efterlåtenhet härutinnan anses af
alla såsom ett elakt mönster. Likaledes har
man i alla tider gjort stora anspråk på heder
och fläckfrihet i domares privata förhallanden,
och dessa anspråk äro ännu icke underkände,
hvarken af allmänheten eller af domarkorpsen,
om också någongång domsagor bortgifvits för
tvetydiga meriter och till personer af dito e-
genskaper, hvilket också då alltid haft ett men-
ligt inflytande i orten. Och statsmännen, de
högste styrande, som gifva hela det offentliga
lifvet sin riktning, de skulle kunna vara spe-
lare, vinglare, hustyranner, öppet väckande för-
argelse genom exempel af liderlighet, utan min-
sta men för de stora allmänna intressen, de
hafva att vårda? Ja,, svarar en opartisk, aså
länge de blott sköta sin tjenst, kunna de i öf-
rigt lefva hur som helst — privata förbrytel-
ser, privata straff. Men så hastigt bortreson-
nerar man icke det allmänna vettets fordran.
Vi tala nu icke om efterdömet — ehuru en
hvar känner, hur verksamt de högre klassernas
exempel är å de lägre — vi erinra blott till en
början, att en mängd privata förbrytelser, till
och med polisförbrytelser, äfven hos privata
personer bestraffas med förlusten af medborger-
ligt förtroende; och hvarföre? Jo, emedan en
smutsig privatlefnad ger presumtion om ett smut-
sigt offentligt lif, i fall den dömde skulle der-
till komma i fråga. Hela villfarelsen grundar
sig derpå, att man anser allt slags embetsman-
nabefattning, äfven den högsta och mest magt-
påliggande, såsom rent mekanisk, och förestäl-
ler sig, att det i fordna dagar så nödigt ansed-
da förtroendet till personen ej mera behöfves.
De stationäre, de historiske yrka starkt på det-
ta förtroende, när de försvara adelskapet och.
en ärftlig aristokrati; då är en hel lifstid af
förtjenster icke tillräcklig, man måste vara född
med dem, måste vara fullblod och räkna sina
46 anor. Men när publiciteten kommer med
sin räfst, eller demokratien med sin valfrihet,
då vilja herrarne vara i fred, sådana de äro,
och påstå, att när börden, hofvet eller kama-
rillan en gång approberat dem, så äger ingen!
talan mer rum mot deras privata personer; då
eger man på sin höjd gå lagliga vägar med de-
ras offentliga handlingar och lemna de privata
oantastade. Detta sednare ljuder äfven väl i
den avanbördiga, eller ofrälse hierarkiens öron;
äfven inom denna finnes mången, som i sitt
privatlif har en eller annan vrå, den han icke
gerna öppnar. Olyckligtvis faller äfven den
motsatta sidan, den som yrkar på godtyckets
afskaffande, på valfrihet, 1 samma villfarelse, för-
ledd dertill just af de lycksökare inom embets-
mannahierarkien, som, sedan de med möda ar-
betat sig upp, icke gerna önska, att man min-
nes de stundom smutsiga äfventyr, hvarmed de
kraflat sig fram. Denna motsatta sida yrkar
nämligen på lag för allt och i allt, och tror sig
derigenom helt och hållet kunna umbära per-
sonerna, alldeles förgätande den gamla domare-
regeln: cen godh beskedeligh domare är bättre
än godh Lagh, ty han kan alltid lagha effter
Lägligheetena; Ther en ond och orättviis do-
mare är, ther hjelper godh Lagh intet, ty han
vränger och gör them Orätt efter sitt sinne.
Men om man begriper denna regel, om man
inser, att ett samhälle, äfven det mest upplysta
och bildade, ej kan umbära stora och utmärk-
ta personligheter i spetsen för ärendena — ty
Aäå mA fn nämna nanda här I landat fll ac