2ILUL TUULA MIg AM DN hr
och länsmäns derangerade eller för mycket
väl rangerade affärer?
För öfrigt, i ett land, der det ej varit bruk-
ligt att framdraga en offentlig persons enskil-
da lif, för att använda som bevis mot hans offent-
liga, huru kan det der vara möjligt att teckna
hans offentliga karakter efter hans enskilda?
Hvad skulle det t. ex. båta, att tidningsredak-
tören visste, att N. N. är en aktningsvärd eller
en föraktlig menniska i sitt hus, när icke det-
ta, utan hans förmåga på embetsrummet, apå
papperet och i kungörelser,, som författaren
säger, är föremålet för den offentliga karakters-
teckningen.
Hvad skulle det ock båta statsmannen —
fogden och länsmannen inberäknade — om de
kunde säga, att redaktören N.N. är en avanbör-
ding, en vanartig och vanryktad person, som
abesöker käl!are, spelhus, bordeller och vaux-
haller;, när detta ju icke på något sätt kunde
förändra de anmärkningar redaktörerne mot stats-
männen framställt? Det kan dessutom endast
för en anonym författare gå an, att, mot ett,
tillsammans med ainsändarne,, icke ringa antal
onamngilne personer framkasta beskyllningar;
men icke för den, som vore tvungen att namn-
gifva sin man, och sålunda bunden till rekon-
vention.
Att en och annan bland de lägre tjenstemän-
nen i hufvudstaden, de som utmärka sig ge-
nom en högljudd språksamhet på vissa offent-
liga ställen — och det är sannolikt till denna
sfer af ustatsmänd författaren haft tillträde —
att dessa, ville vi säga, någon gång visa sitt un-
derdåniga nit med de af förf. citerade uttryc-
ken, aåt h—e med tidningarne! --- sabrez la
canaille! etc. ete.,x är ingen nyhet; men detta
är drängarnes språk, och ehuru man med fog
säger asådan herre, sådan dräng, bör man lik-
väl besinna, att lycksökeriet alltid drifver sitt
underdåniga nit till vämjelighet, och icke ut-
sträcka likheten mellan herrn och tjenarn, än-
da till språket och uttrycken; mången af de
der underdåniga tidningsbrännarne skulle säkert,
om de för sina höga gynnare förde ett dylikt
ultraservilt språk, få samma affärd som inspek-
toren, hvilken på husbondens proposition att sätta
sätta eld på äbyggnaden, underdånigst svarade,
adet har jag också tänkt.c
Med det osanna och omöjliga i mönsterbords-
författarens uppgift, att statsmän låna sina om-
dömen om tidningarne, och dessa sina omdö-
men om statsmännens offentliga handlingar från
privatlifvet, faller hela den kria, han under M
4 utbjudit, till intet och qvarlemnar intet an-
nat för minnet än föreställningen om den sto-
ra fattigdomen i en opartiska förf:s hjerna,
som bland så många hundra dagens frågor ej
kunde finna ämne för en utgjutelse på 3 till
4 sidor, utan nödgades dikta både hufvudupp-
gifien och de sekondära beskyllningarna för
avanbördk och avanarte; hvarmed den förra be-
höfde understödjas. Men uti den litterära sill-
sallat, ifrågavarande mönsterbordskram innehål-
ler, förekommer äfven ett omdöme, som icke
är blott och bart en kuriositet, utan en ofta
tillförene upprepad, och af minga, utan under-
sökning antagen sats nemligen, den: att offent-
liga personers privata lefnad ej bör blifva fö-
remål för offentligheten.
Denna sats är i alla länder oändligt kär för
embetsmannahierarkien, oändligt klar för alla
de enfaldiga menniskor, som rätta sin tro efter
antalet af de gånger trosartikeln blifvit för dem )
upprepad, och den drifves med icke så ringa
framgång äfven i vårt kära fädernesland.
Hvad tidningsredaktörerna angår, så anse vi
det väl temligen likgiltigt för allmänheten och
alldeles öfverflödigt att känna alla dem, som
kunna lemna bidrag till en tidning, och deras en-
skilda förhållanden. Man kan väl också un-
der en viss synpunkt säga, att det egentligen
är vid etablerandet af en ny tidning, som
allmänheten kan hafva något intresse vid att,
sasom en bland garantierna, känna utgifvaren,
nemligen hufvudredaktören, eller den, i hvars
namn och under hvars kontroll tidningen ut-
gifves; men att hans person sedermera blir af
mindre vigt, emedan publiken bedömer tidnin-
gen efter innehållet, och det står i dess skön
att öfvergifva den, när det så behagas, hvilket
också stundom sker, utgifvaren må befinnas så
välbördige och avälartadk man någonsin kan
vara. Skulle allmänheten imedlertid få det i in-
ee I. ALE OPM AA fs J OT a Re
he IA — be AK