med att bestå fiolerna till en sådan industri, utai påstod enständigt att få behålla sitt; häröfver ble den förstnämnde karlen, som lärer haft mera vid: sträckta begrepp om eganderätten, så vred, att har med ett hufvudlag eller betsel, som han hade : handen, slog till bonden öfver ansigtet, eller, såsom denne sjelf uttryckte sig derom, att ahar strök honom om snoken, så att blodet rann. De tillkommande åskådarne togo bondens parti, och sökte genom allehanda ruskande och puffande på den angripande stadsboen, knytnäfvars framhå!lande framför hakan på honom samt kraftiga föreläsningar i ett icke förblommeradt spräk göra det dåliga i hans handlingssätt begripligt; men som någon polis icke för tillfället var förhanden, ble! han slutligen släppt, kanske föga förbättrad i sitt inre. — Uti Södra Kämnersrättens inre förmak skedde i går en stöld ur fickan af en derstädes hängande rock, tillhörig en af Rättens tjenstemän, dervid en dubbelnyckel och ett par handskar tillgrepos. Den förra eller dubbelnyckeln hade tjufven dock ej funnit rådligt att behålla, utan kastat ifrån sig i trappan, der den återficks, men handskarna hade han tagit för god pris. — En industriös person fick tör ett par cagar sedan til:fälle attien hökarbod, hvarest månra personer voro inne, oförmärkt taga ned en skinka, som hängde på en tråd i taket. Han gick fram dermed till betjenten och sade: Jag skulle väl inte i förbigående våga be herrn att väga det här fläskstycket åt mig? Bodbetjenten hjelpte honom ganska artigt. aHvad blir jag skyldig, frågade han vidare: cIngenting, svarade bodbetjenten, troende, att den andre talade om besväret med vägningen. Härpå ställde denne sig i dörren tog upp bröd och en knif ur fickan och började karfva och äta af skinkan så fort han orkade. Efter en stund föll det en annan person i boden in att säga till betjenten: adet är visst en af herrns skinkor, som jen der smörjer sig med. Bodbetjenten såg nu efter och fann verkligen, att så förhöll sig, men då han ville taga den andre i förhör och hafva betalt af bonom för det han ätit af skinkan, försvarade sig denne, så godt hans fulla mun tillät, med alla de öfrigas åberopande till vittne, att han frågat och fått till svar, att det kostade ingenting; hvarpå bodbetjenten fann det icke löna mödan att bråka längre med honom.