med att bestå fiolerna till en sådan industri, utai
påstod enständigt att få behålla sitt; häröfver ble
den förstnämnde karlen, som lärer haft mera vid:
sträckta begrepp om eganderätten, så vred, att har
med ett hufvudlag eller betsel, som han hade :
handen, slog till bonden öfver ansigtet, eller, så-
som denne sjelf uttryckte sig derom, att ahar
strök honom om snoken, så att blodet rann. De
tillkommande åskådarne togo bondens parti, och
sökte genom allehanda ruskande och puffande på
den angripande stadsboen, knytnäfvars fram-
hå!lande framför hakan på honom samt kraftiga
föreläsningar i ett icke förblommeradt spräk göra
det dåliga i hans handlingssätt begripligt; men som
någon polis icke för tillfället var förhanden, ble!
han slutligen släppt, kanske föga förbättrad i sitt
inre.
— Uti Södra Kämnersrättens inre förmak
skedde i går en stöld ur fickan af en derstädes
hängande rock, tillhörig en af Rättens tjenstemän,
dervid en dubbelnyckel och ett par handskar till-
grepos. Den förra eller dubbelnyckeln hade tjuf-
ven dock ej funnit rådligt att behålla, utan kastat
ifrån sig i trappan, der den återficks, men hand-
skarna hade han tagit för god pris.
— En industriös person fick tör ett par
cagar sedan til:fälle attien hökarbod, hvarest mån-
ra personer voro inne, oförmärkt taga ned en skin-
ka, som hängde på en tråd i taket. Han gick fram
dermed till betjenten och sade: Jag skulle väl in-
te i förbigående våga be herrn att väga det här
fläskstycket åt mig? Bodbetjenten hjelpte honom
ganska artigt. aHvad blir jag skyldig, frågade
han vidare: cIngenting, svarade bodbetjenten, tro-
ende, att den andre talade om besväret med väg-
ningen. Härpå ställde denne sig i dörren tog upp
bröd och en knif ur fickan och började karfva och
äta af skinkan så fort han orkade. Efter en stund
föll det en annan person i boden in att säga till
betjenten: adet är visst en af herrns skinkor, som
jen der smörjer sig med. Bodbetjenten såg nu
efter och fann verkligen, att så förhöll sig, men då
han ville taga den andre i förhör och hafva betalt
af bonom för det han ätit af skinkan, försvarade
sig denne, så godt hans fulla mun tillät, med alla
de öfrigas åberopande till vittne, att han frågat
och fått till svar, att det kostade ingenting; hvar-
på bodbetjenten fann det icke löna mödan att brå-
ka längre med honom.