lada pe AA ee ansåg lämpligt att förbjuda i Westminster. Mei talaren hade lust att se efter, huru man till bragte fastlagen i den högre societeten; oci han ville hemta uppgifterna derom från Mor ning Post, denna societets organ. Man läste nämnde blad, att markisen af Lansdowne ga en stor middag., Talaren kunde icke begrip att, efter elt sadant iactum, IHH. Maj:ts mini strar skulle vilja sätta sig emot den motion han ämnade föreslå huset. Men talaren vill gå ännu längre, och se hvad kyrkan tog sig till Han fann då, att biskopen af Llandaff i går ga ea elegant middag (mycken munterhet) — me. ra vin än ord — ja en elegant middag åt er mängd herrar, hörande till hans hogvördighet: stift. När folket i Westminster läste allt det. ta i tidningarna, och såg huru de förnäma ro ade sig, så ville talaren väl fråga, om de e hade allt skäl i verlden att klaga öfver, att de ej inom sin stad fingo njuta samma lofliga nöjen, som andra menniskor? De missunnade icke H. Maj:t bruket af lifgardets musik, til hvars aflöning de skattade; men de begärde att få lyssna till samma slags musik från deras egna loger på Drurylanes och Coventgardens teatrar Talaren hade hört sägas, att ministrarne ämnade sätta sig emot hans motion; men af hvad skäl kunde han icke fatta. Det fanns ingen lag, åtminstone ingen allmän lag, som förbjöd skådespel i Westminster, Onsdagar och Fredagar i fastan; det var endast en nyck af öfverkammarherren. Man kunde väl invända, att det var en gammal plägsed; men huru många gamla plägseder hade man ej öfvergifvit? Om man åter ville införa plägsederna i fastan, så stötte man på många fullt ut lika gamla, förståndiga och respektabla som denna. Det fanns t. ex. en plägsed i fastan, kort före Georg II:s regering — en tjensteman hölls då på stat, som kallades kungens tuppgalare (Cock-erower). Det var denne embetsmans pligt, att om nätterna under fastlagen vandra kring slottet och ropa ut hvad klockan var slagen. Då prinsen af Wales, sedermera Georg II, en afton satt till bords, kom denne tuppgalare in i salen och började ropa hvad klockan var slagen; men prinsen, som icke kände till denna plägsed, eller också icke förstod tuppgalarens språk, utan tog alltsammans för en personlig förolämpning, kastade sig öfver honom och beröfvade honom förmågan att nånsin gala mera. (Skratt.) Resultatet blef, att denna orimliga plägsed afskaffades. Om gamla bruk skulle vidmagthållas, så insåg ej talaren, hvarföre icke öfverkammarherren åter upplifvade befattningen af kungens tuppgalare — Talaren trodde sig hafva yttrat nog för att visa, att här fanns ett missbruk, som borde afskaffas, och! att det stod i ministrarnes makt att afskaffa det utan någon ny parlamentsakt. Hr Hume understödde motionen. Lord John Russell yttrade, att, fastän han funne denna fråga kunna göras lika rolig som någon annan, ansåg han dock ej lämpligt, att ett ämne, som rörde landets religion, (höga rop af CÅh, Ahlc) behandlades såsom en lustighetssak. (Förnyade rop af cAh, Ahlv) Han fann, att denna anmärkning icke mötte bifall af de herrar, hvilkas åsigter han förmodade öfverensstämde med motionärens. Allt hvad han kunde säga var, att han, sedan förra diskussionen rörande denna fråga, hade haft tillfälle rådfråga biskopen i London i ämnet (högljudt löje) — och det i närvaro af en annan utmärkt prelat. Biskopen hade yttrat, att han ansåg aktningen för landets religion fordra, att några teatraliska föreställningar icke tillätos i Westminster på Onsdagar och Fredagar i fastan (cAh, Åb!), och att det skulle utmärka bristande aktning för kyrkan och religionen, om ministrarne rådde Hennes Maj:t att ändra det bruk, som hittills varit följdt i detta hänseende (förnyade rop af Ahl). Lord Teignmouth ville icke besvära Huset med mer än en eller ett par anmärkningar, sedan han hört Lord Russells så talangfulla och tillfredsställande tal (gapskratt). Han ville blott fråga motionären, om han kunde sätta en middag, gifven af en biskop till åtlydnad af det bud, som ålade honom gästfrihet (salfvor af skratt) — herrarne kunde skratta, men talaren ville upprepa sin fråga — huruvida motionären kunJe sätta Hnnfyllandet af en sådan pliet hos en