lada pe AA ee
ansåg lämpligt att förbjuda i Westminster. Mei
talaren hade lust att se efter, huru man till
bragte fastlagen i den högre societeten; oci
han ville hemta uppgifterna derom från Mor
ning Post, denna societets organ. Man läste
nämnde blad, att markisen af Lansdowne ga
en stor middag., Talaren kunde icke begrip
att, efter elt sadant iactum, IHH. Maj:ts mini
strar skulle vilja sätta sig emot den motion
han ämnade föreslå huset. Men talaren vill
gå ännu längre, och se hvad kyrkan tog sig till
Han fann då, att biskopen af Llandaff i går ga
ea elegant middag (mycken munterhet) — me.
ra vin än ord — ja en elegant middag åt er
mängd herrar, hörande till hans hogvördighet:
stift. När folket i Westminster läste allt det.
ta i tidningarna, och såg huru de förnäma ro
ade sig, så ville talaren väl fråga, om de e
hade allt skäl i verlden att klaga öfver, att de
ej inom sin stad fingo njuta samma lofliga nö-
jen, som andra menniskor? De missunnade ic-
ke H. Maj:t bruket af lifgardets musik, til
hvars aflöning de skattade; men de begärde att få
lyssna till samma slags musik från deras egna
loger på Drurylanes och Coventgardens teatrar
Talaren hade hört sägas, att ministrarne äm-
nade sätta sig emot hans motion; men af hvad
skäl kunde han icke fatta. Det fanns ingen lag,
åtminstone ingen allmän lag, som förbjöd skå-
despel i Westminster, Onsdagar och Fredagar i
fastan; det var endast en nyck af öfverkam-
marherren. Man kunde väl invända, att det
var en gammal plägsed; men huru många gam-
la plägseder hade man ej öfvergifvit? Om man
åter ville införa plägsederna i fastan, så stötte
man på många fullt ut lika gamla, förståndiga
och respektabla som denna. Det fanns t. ex.
en plägsed i fastan, kort före Georg II:s rege-
ring — en tjensteman hölls då på stat, som
kallades kungens tuppgalare (Cock-erower). Det
var denne embetsmans pligt, att om nätterna
under fastlagen vandra kring slottet och ropa
ut hvad klockan var slagen. Då prinsen af
Wales, sedermera Georg II, en afton satt till
bords, kom denne tuppgalare in i salen och
började ropa hvad klockan var slagen; men
prinsen, som icke kände till denna plägsed, el-
ler också icke förstod tuppgalarens språk, utan
tog alltsammans för en personlig förolämpning,
kastade sig öfver honom och beröfvade honom
förmågan att nånsin gala mera. (Skratt.) Re-
sultatet blef, att denna orimliga plägsed afskaf-
fades. Om gamla bruk skulle vidmagthållas, så
insåg ej talaren, hvarföre icke öfverkammar-
herren åter upplifvade befattningen af kungens
tuppgalare — Talaren trodde sig hafva yttrat
nog för att visa, att här fanns ett missbruk,
som borde afskaffas, och! att det stod i mini-
strarnes makt att afskaffa det utan någon ny
parlamentsakt.
Hr Hume understödde motionen.
Lord John Russell yttrade, att, fastän han
funne denna fråga kunna göras lika rolig som
någon annan, ansåg han dock ej lämpligt, att
ett ämne, som rörde landets religion, (höga rop
af CÅh, Ahlc) behandlades såsom en lustighets-
sak. (Förnyade rop af cAh, Ahlv) Han fann,
att denna anmärkning icke mötte bifall af de
herrar, hvilkas åsigter han förmodade öfverens-
stämde med motionärens. Allt hvad han kun-
de säga var, att han, sedan förra diskussionen
rörande denna fråga, hade haft tillfälle rådfrå-
ga biskopen i London i ämnet (högljudt löje) —
och det i närvaro af en annan utmärkt prelat.
Biskopen hade yttrat, att han ansåg aktningen
för landets religion fordra, att några teatraliska
föreställningar icke tillätos i Westminster på
Onsdagar och Fredagar i fastan (cAh, Åb!),
och att det skulle utmärka bristande aktning
för kyrkan och religionen, om ministrarne råd-
de Hennes Maj:t att ändra det bruk, som hit-
tills varit följdt i detta hänseende (förnyade rop
af Ahl).
Lord Teignmouth ville icke besvära Huset
med mer än en eller ett par anmärkningar, se-
dan han hört Lord Russells så talangfulla och
tillfredsställande tal (gapskratt). Han ville blott
fråga motionären, om han kunde sätta en mid-
dag, gifven af en biskop till åtlydnad af det bud,
som ålade honom gästfrihet (salfvor af skratt)
— herrarne kunde skratta, men talaren ville
upprepa sin fråga — huruvida motionären kun-
Je sätta Hnnfyllandet af en sådan pliet hos en