RA 0 rr MS SR MAR MER RASET MM
söndrade jorden, undersöka besutenheten på c
hemmansdel, som en främmande person wi
förvärfva, då denne, med sitt hushåll, äfven.
snart kan falla socknen till last, som lägenhet
innehafvaren ? Hvarföre icke gå än längre, oc
utforska, om den ene eller andre har förmå
genhet att betala den jord, han köper, då d:
är sannolikt, att han, i saknad deraf, ska
drifvas ifrån jorden, om den vore aldrig s
god eller aldrig så stor? Hvarföre icke wun
derkasta hvarje brukare eller arrendator a
hemman, som inflyttar från främmande socker
en dylik undersökning, om han eger nödig
drifkapital, då man skäligen kan befara, al
äfven denne, i brist deraf, skall stanna i fat
ligslugan? Så långt vill man ej komma; men der
hän måste man, om man ej skall vara inkon
seqvent, sedan man inlåtit sig på banan af d
undersökningar, som skulle fordras för att be
reda den åsyftade säkerheten för fatsigvården
Jag anser dock ett hufvedsakligt misstag ligg
i sjellva den grundsats, hvarifrån man utgå
vid antagandet af den föreslagna pröfningen
Man förutsätter nemligen hos lägenbeisinnehaf-
varen skyldigheten att vara besuten jordbru-
kare; och man fordrar dezigenom, att ban skali
stå 1 bredd med hemmansegaren, då han i
sjelfva verket icke bör betraktas annorlunda.
än såsom esa, denne underordnad, men fri ar-
betare, den: der, med eget hus och egen bo-
ningsplats, egentligen lefver af sina arbetskrafter.
För min del anser jag det vara af mycken
vigt för ett land, att en sådan arbetskiass får
:obehindradt förkofra sig. Peremot är det min
j tanke, att en vida sträckt hemmansklyfning är
mera skadlig. än gagnelig. Den illa besutae bon-
den är en illa född och illa lönt arbetare åt sig
:sjelf, och åt staten, hvars tyngder han drager
med vedermögda. Jag önskar visst icke, att hem-
mansklyfningen skall hämmas med tvångslagar;
men jag önskar, att förhållanden må uvpkom-
ma, genom hvilka den naturligen minskas; och
jag har trott mig märka, enligt hvad ofsanföre
är antydt, att sådant sker genom den fria ar-
betsklassens utbildande.
Jordbruket, likt all annan. näring, kanriej drif-
vas i smått, am det skall rätt bära sig, och
om jorden skall gifva hvad den bör gifva. Det
fordras stort utrymme och stort kapital, fästadt
vid rörelsen. Ju mer det utvidgas och fram-
går till förbättring, ju mer känner det behof-
vet af en utifrån tillgänglig arbetsstyrka. Den
förmögne jordbrukaren oci den frie arbetaren
blifva beroende af hvarannan, till ömsesidig för-
mån för dem båda och till allmänt gagn för
landet. Det är på denna väg, som den fattige
och den tfrike, ledda af den fortskridande bild-
ningens ljus, atan afund å ena sidan eler för-
mätenhet å den andra, skola gå hvarannan till
mötes, för att, i harmonisk samverkan, ur jor-
den framdraga skatter, som legat begrafne un-
der årtusenden af mörker, ståndshat och men-
niskoförakt.
Af enahanda beskaffenhet är förhållandet e-
mellan de andra näringarne och de arbetare,
som i dem begagnas. Afven för dessa närings-
grenar tror jag det vara vädligt ati lägga det
band på antagandet af arbetsfolk, som komiten
föreslagit. Sedan myntväsendet blifvit stadgadt,
torde tiden snart vara inne, då en större fa-
briks- eller slöjderörelse bär i landet kan upp-
komma, och man har på flere ställen redan sett
början dertill. Blefve det nu påbudet genom
lag, alt en anläggare af bruk, fabrik eller an-
nan sådan inrättning skulle ställa säkerhet för
framtida underhållet af hvarje arbetare, som
han till begagnande dervid behöfde förskaffa
sig från främmande socken, så vore det fara
värdt, alt alla vidare försök i denna väg upp-
hörde. Hvilken säkerhet vore tillfyllestgörande
för ett antal af flera hundrade arbetare, med
hustrur och barn? Och likväl är detta antal
icke ovanligt vid större bruk eller fabriker.
Man har i förbigående nämnt, såsom lämpligt
säkernetsmedel, vidtagandet af den anstalt, att
hvarje arbetare tillhålles afsätta en vwiss del af
sin dagliga arbetsförtjenst för kommande behof;
men man synes hafva förgätit, att verksamhe-
ten af detta säkerhetsmedel beror på längden
af den tid personen förmår arbeta, att det ic-
ke finnes i den stund han antages, utan små-
ningom tillkommer efteråt, och att det således
svårligen kan godkännas såsom ett i förhand
uppfyldt vilkor för sjelfva antagandet.
Nat måsta fön flat hacsinnaac Ad Jo AA