- kunna bestå; och den folkklass, som lefver på de:
tredje man. Hvad som återstår att iakttaga, ka
ske när som helst; och hvad som i öfrigt kan var
feladt mot föreskrifterne i författningen, skall ju
efter 2 kap. 13 S., rättas, så vidt möjligt är, d
påstående derom göres: är åter all rättelse omöj
lig, så är det ju icke hårdare i detta fall, än i s
många andra, att den får skylla sig sjelf, som
ställt sig lagen till efterlefnad. Visserligen läte
det säga sig, att om Konungens befallningshafvand
ej pröfvar afgälden, hemmansägaren kan få min
dre, än honom rätteligen tillkommer, och att, on
icke aila författningens föreskrifter äro iakttagne
lägenhetsinnehafvaren icke äger full säkerhet på
sin besittning; men man måste ihågkomma, ati
äfven sedani Konungens befallningshafvande bestäm!
afgälden, det beror på enskilda aftal emellan hem-
mansägaren och lägenhetsinnehafvaren, till hvad
belopp den skall utgå, så länge den förre icke bri-
ster i fullgörande af sina skyldigheter till det all-
männa; och om den sednares skyldighet i sjelfva
besittningen icke alltid är förvarad genom den nog-
grannaste efterföljd af hvad lagen bjuder, finner
han sig oftast lika väl belåten med förtroendet till
sina medmenniskors välvilja. De vigtigaste hand-
lingar i menniskolifvet företagas på god tro. Många
hundrade hemmansdelar hafva tvifvelutan i mans-
åldrar varit besutne, utan layliy besutenhet; men
det har skett på god tro, ty ingen har velat lösa
dem. På god tro har man lefvat och dött på jord-
stycken, dem man köpt eller tillförpantat sig tvert
emot lagarne, men ingen har klandrat det. Så
måtte det ock hädanefter få förblifva hvarje myn-
dig man oförment, att på god tro tillbetinga sig
besittningen af jord, efter som han sjelf finner för-
månligt, med äfventyr, att vara underkastad den
rättelse i betinget, som lagen fordrar. Då man
menar sig hafva anledning till den förmodan, att
ganska många afsöndringar skola vara lagstridiga,
är det i sanning besynnerligt, att man har så säll-
synta exempel på afsöndringar, som gått öfter ända
genom klander. Åtminstone måste jag, som do-
mare, intyga, att de tvister i sådane ämnen, som
kommit under min behandling, varit ganska få,
ehuru jordafsöndringssystemet finnes, inom den mig
nådigst anförtrodda domsaga, mycket vedertaget.
Det är, i mitt tycke, ett vackert drag hos svenska
allmogen, att den ogerna bryter ord och afsked,
äfven om de icke, efter strängaste rätt, skulle?
små lägenheterna, har dessutom så många förbin-)
delser och beröringar med den, som sitter på hem-
manen, att de i allmänhet heldre sämjas än träta. j
Lagstiftaren har gjort nog, då han icke allenast
sagt, huru anledningar till trätor skola förekom-
mas, utan ock gifvit domaren makt att, såsom förut
är anmärkt, jemnka aftalen, om möjligt är, till lik-
stämmighet med lagen, när stridigheter uppstå.
Den i komiteens betänkande uppdragna teck--
ning af arbetande klassens lefnadssätt, såsom
något eget för denna klass, instämmer icke full-
komligt med min erfarenhet.
Jag känner visserligen, att mycken håglös-
het och många oseder träffas hos den torftige
arbetaren: men om man toge i beräkning per-1
sonalens talrikhet och den brist på odling
af de ädlare anlagen, som alltid måste vara
fattigdomens följeslagare i ett land, der ännu
ganska litet blifvit gjordt för folkbildningen ,)
så fruktar jag, att en allvarlig jemförelse föga
skulle utfalla till de öfrige klassernas förmån.
Min tanke är, att man i denna del bör dö-
ma skonsamt, om man vill döma rättvist.
Der torparsystemet är rådande, utan att va-
ra mildradt af ett faderligt husbondvälde, och
der jordbruksnäringen är stillastående; der ser
man vanligtvis arbetaren trög och vårdslös.
När torparen har sitt dagsverke på karfstocken,
gäller det lika, om det är väl eller illa gjordt;
och när jordbrukaren icke sjelf- går framåt,
förmår han ej tillegna sig de nya arbetskraf-
ter, som uppkomma omkring honom. På så-
dane ställen kan följaktligen någon verklig flit
och trefnad hos den arbetande klassen icke e-
ga rum. Der åter en sjelfständigare anda ut-
vecklat sig hos arbetaren, der jordbruket fram-:
skrider till större fullkomlighet, der hågen att
förkofra sig har tillbörlig väckelse och upp-
muntran: der äfven dagsverkaren fått smak på
egande rätt och på något mer af lifvets be-
qvämligheter, än tillfredsställande af de första
djuriska behofven; der söker han sin frihet
och förnöjsamhet i eget hus och på egen jord,
och der finner man honom flitig, treflig och
Efter min öfvertygelse är det icke jordaf-
söndringssystemet, som egentligen bidrager till
förökande af de olyckligas antal, för hvilka fat-
tigvården slutligen måste sörja. Dessa bestå
merendels af utslitna tjenstehjon, afsigkomna
torpare, försupna bönder och deras barn. Den,
som varit omtänksam nog att spara ihop me-
del till en lägenhet, och som, genom sitt derå
nedlagda arbete, förökat dess värde, har re-
dan gifvit fattigvården en säkerhet för sin
PS TA -