tid, tll Hed. insänd, ha vi anseit lörtjena olfentlighet i anseende till de intressanta historiska uppgifter, den innehåller. Om insändaren synes vara en nog varm heundrare af Gusta! TI, så lärer detta för öfrigt ej böra förundra någon, som vet huru mäktigt denne Konungs personlighet verkade på dess omgilning: Till Redaktionen af Aftonbladet. Recensenten af den nyligen utkomne boken, Gustaf III och hans hof, har på ett värdigt och sanningsenligt sätt vederlagt författaren, som kastat en så svart skugga på denne Konungs minne, hvilken, med flere sina fel, likväl ägde ett ädelt hjerta och den mest storsinta karakter, och som intet högre önskade, än att åter kunna uppbringa Sverige till ära och anseende. bland de flere berömvärde handlingar, som Rec. citerar, har han likväl förbigått tvenne af de för riket mest gagneliga, nemligen våra båda fiottors reorganisation. Då den aflidne Konungen 4774 tillträdde riksstyrelsen, ägde vi snart sagdt ingen örlogsilotta, men emellan åren 4776 och 1778 blef, dels genum reparationer å de äldre skeppen, men hufvudsakligast genom nybyggnader, denna flotta så förstärkt, att den under de 3:ne krigsåren kunde wisa sig i sjön med 22 och det sista året med 23 skepp af linien samt 42 fregatter, som vid alla tillfällen höll den ryska i respekt. Hade, 4790 i Maj månad, Amiral Pukes råd blifvit följt, att den dag, då väder och vind voro gynnande, insegla till Reval, så hade utan allt tvifvel de der befintliga ryska linieskepp, som endast ägde halfva besättningar och ofullständig armering, säkerligen blifvit tagne och uppbrände; men den kommenderande Storamiralen fann för godt att uppskjuta anfallet till följande dagen, då bårdt väder och vidrig vind gjorde, att företaget misslyckades; i motsatt fall hade vår öfverlägsenhet i sjön under loppet af sommaren varit gilven, Cronsteltska eskadern ej vågat utlöpa och vi ej behöft låta instänga oss 1 Wiborgska viken, med ett ord, följderna hade blifvit oberäkneliga. Vår skärgardsflotta, som 1789 i Svensksundsbataljen blef nära förstörd, återstäldes följande året, genom de oerhördaste ansträngningar, under framlidne Grefve Anckarsvärds ledning, till den styrka, hvartill den troligen aldrig mer turde hinna. I nästan alla rikets hamnar, äfven de Pommerska, skedde nybyggnader, så att denna flotta, i Maj månad, samlades i Finska viken, mer än 300 segel stark, väl armerad och bemannad, ej med utskrifne och trasige landtvärnister som 4808, utan med ordentligen förhyrdt sjöfolk, och denna flotta var det, som tillkämpade sig den afgörande segern vid Svensksund, under Konungens eget befäl, och som förmådde kejsarinnan till benägenhet för freden, hvilken kort derefter slöts i Värelä, genom hvilken fred Sverige ej förlorade en alns bredt land, men återvann sin förlorade Ibland de uti boken omnämnde nederlagen till lands, citeras äfven Kaipiasaffären, men 0rätt kallas denna ett nederlag, som endast bör få namn af ett misslyckadt anfall. Insändaren förde, i General Kaulbars korps, ett icke obetydligt befäl och kan således yttra sig med fullkomlig sakkännedom. General Kaulbars korps utgjorde 4900 man, deraf 200 Finska dragoner, som i det kuperade landet sällan kunde användas till annat än rekognosceringar och bagagevakt. Generalen erhöll vid Koverla, der han med sin korps var stationerad, Konungens ordres att marchera på Davidsstad, 6 mil derifrån, för att der borttaga eller uppbränna Ryssarnes magasiner, och underrättades derjemte, att han på halfva vägen vid Kaipias skulle stöta på en Rysk styrka af 1209 man, förskansad uppå höjderna bakom nämnde by. Generalen satte sig i march den 453 Juli, mötte under vägen inga andra hinder än ströfvande kossacker; ankommen nära kanon portce till Kaipias, der ryska batterierne upptäcktes, befallde han vårt infanteri, att från båda flyglarne marchera genom skogen, för att söka fiturnera fiendens position, under det artilleriet sökte att med sina 6-pundiga pjeser draga fiendens uppmärksamhet åt centern; snart lät en liflig infanterield höra sig, och rapporter fanlände från befälhafvarne, att de stött på betydliga infanterimassor, som underhöllo en mördande eld, hvarigenom flere officerare och många soldater dels stupat dels blesserats,