det stället skulle gifva Le Prå aux Clercs (Duelden). Denna förändring misshagade åskådarne, som med tilltagande häftighet fordrade den först annonserade pjesen. Polis-kom: issariens föreställningar lemnades utan afseende, .sa så bulbet med hvarje ögonblick förstärktes, bk föles ace narvarande utrymma salea. Nu böjuuv tva på LCdje iaden nedkasta bitar af de sönderbrutna bänkarne på teatern; nästan alla glasen på gaspiporna krossades deraf; man söndersiet öfverdragen på sätena, och några personer försökte till och med böja gaspiporna mot väggarna och kulisserna, för att antända huset. Då åskådarne slutligen nödgades lemna salen, fortsattes buliret och oväsendet ännu en läng stund på platsen utanför, man inslog fönsterrutorna, och auktoriteterna måste slutligen vidtaga den vid upprorstillfällen föreskrifna proceduren, af de trenne varningarna, hvilket omsider förmådde hopen att åtskiljas. Femton af de vildsintaste våldsverkarne hafva blifvit arresterade, och skadan värderas till 4000 Frances. De Franska tidningarna yttra sig med mycken ovilja emot denna yvandalism. — Irländsk sympathi-kur för kikhosta. En besynnerlig scen ägde i medlet af förra måna-. den rum på Carrier-street i London. En Irländsk arbetskarl, vid namn Fogan, hvars barn låg farligt sjukt i kikhostan, öfvertalades af en bland sina landsmän att försöka följande kur: Han lånade sig en äsna af en pepparkaks-försäljare i granskapet och ledde henne till sin dörr. Derefter tog han barnet ur sängen och bar ned det, ställde sig på ena sidan och hustrun på den andra, och båda föräldrarne togo nu barnet vexelvis och langade det tre hvarf öfver ryggen och under buken på åsnan, som emellan hvarje gång fick ett stycke färskt bröd. Slutligen ställde modern sig med barnet framför och fadern bakom åsnan, hvarvid barnet skulle kyssa denna på nosen och fadren i den andra ändan, under mumlande af några obegripliga Irländska ord. Omkring 200 Irländare stodo omkring och åskådade med andakt denna förrättning, efter hvars utgång fadern var fullt öfvertygad, att kikhostan skulle öfvergå från barnet på åsnan. Man visste ännu ej, huruvida försöket lyckats. Hurrabasens Monolog. Det är en kostelig klenod — den strupen, Ty när han skickar ut sitt jubelskri, Han rikeligen ses belönad bli Med den välkomna, gamla svenska supen. Ack, med en strupe nöden sjelf är rik! Jag utan strupe vore trög och nykter; En stackars satan, dåsig och betryckter, Ett oting mellan lefvande och lik. Pris vare strupen! Mig och många flera Mot nöd och brist han gifvit råd och tröst. God save the king! sjöng Catalanis röst Och allmänheten hördes applådera ; Jag sänder hurrarop ur stentorsbröst, Och om min stämma rosslande befinnes, Att hon ej alltid varit så, jag minnes, Men gerna hon sin klang, sin höga kraft För royalismens väl till spillo haft. Och lika nitisk, lika oförtruten ÅAnnu jag är och kommer ej på skam, Ännu bland pöbelns sorl och skri och dam, När det befalls, jag hurrar på minuten. Man häpnar än en vacker första Maj För mannen, klädd i blankhatt och kavaj, Hvars hurrarop med dån af stenras skalla, Hvars stämma fyller djurgårn, fyller skyn, Och skrämmer Rysslands örn vid Österns bryn. — Dock — någongång den stämma — liksom alla — I dödens hårda, kalla famn förgår! Ja, snart kanhända! Men när dyster står På kyrkogården hurrabasens bår, Skön, såsom förr Susanna var i badet, Fastän med kinden blek och liljehvit, Med spridda hår, majorskan kommer dit, Som ropte: det fördömda Aftonbladet, Och offrar på min mull en tår, en ros, Och säger: Åskans broder gick sin kos!a Och när jag träder in i himlasalen, Der stå med skyldrade gevär i bay Argus den fjerde, Axplockarn, Journalen, Och Stockholms Tidning böjer för mig knä, Vid det de samfäldt belsa: Tack för sist!a Välkommen hit du gamle rorvalist! .Calm. IL. Tidn.) pe ER ER NO TE ETS TREEE—