det stället skulle gifva Le Prå aux Clercs (Duel-
den). Denna förändring misshagade åskådarne, som
med tilltagande häftighet fordrade den först annon-
serade pjesen. Polis-kom: issariens föreställningar
lemnades utan afseende, .sa så bulbet med hvarje
ögonblick förstärktes, bk föles ace narvarande ut-
rymma salea. Nu böjuuv tva på LCdje iaden
nedkasta bitar af de sönderbrutna bänkarne på tea-
tern; nästan alla glasen på gaspiporna krossades
deraf; man söndersiet öfverdragen på sätena, och
några personer försökte till och med böja gaspipor-
na mot väggarna och kulisserna, för att antända
huset. Då åskådarne slutligen nödgades lemna sa-
len, fortsattes buliret och oväsendet ännu en läng
stund på platsen utanför, man inslog fönsterrutor-
na, och auktoriteterna måste slutligen vidtaga den
vid upprorstillfällen föreskrifna proceduren, af de
trenne varningarna, hvilket omsider förmådde ho-
pen att åtskiljas. Femton af de vildsintaste vålds-
verkarne hafva blifvit arresterade, och skadan vär-
deras till 4000 Frances. De Franska tidningarna
yttra sig med mycken ovilja emot denna yvan-
dalism.
— Irländsk sympathi-kur för kikhosta. En
besynnerlig scen ägde i medlet af förra måna-.
den rum på Carrier-street i London. En Irländsk
arbetskarl, vid namn Fogan, hvars barn låg farligt
sjukt i kikhostan, öfvertalades af en bland sina
landsmän att försöka följande kur: Han lånade sig
en äsna af en pepparkaks-försäljare i granskapet
och ledde henne till sin dörr. Derefter tog han
barnet ur sängen och bar ned det, ställde sig på
ena sidan och hustrun på den andra, och båda för-
äldrarne togo nu barnet vexelvis och langade det
tre hvarf öfver ryggen och under buken på åsnan,
som emellan hvarje gång fick ett stycke färskt
bröd. Slutligen ställde modern sig med barnet
framför och fadern bakom åsnan, hvarvid barnet
skulle kyssa denna på nosen och fadren i den an-
dra ändan, under mumlande af några obegripliga
Irländska ord. Omkring 200 Irländare stodo om-
kring och åskådade med andakt denna förrättning,
efter hvars utgång fadern var fullt öfvertygad, att
kikhostan skulle öfvergå från barnet på åsnan.
Man visste ännu ej, huruvida försöket lyckats.
Hurrabasens Monolog.
Det är en kostelig klenod — den strupen,
Ty när han skickar ut sitt jubelskri,
Han rikeligen ses belönad bli
Med den välkomna, gamla svenska supen.
Ack, med en strupe nöden sjelf är rik!
Jag utan strupe vore trög och nykter;
En stackars satan, dåsig och betryckter,
Ett oting mellan lefvande och lik.
Pris vare strupen! Mig och många flera
Mot nöd och brist han gifvit råd och tröst.
God save the king! sjöng Catalanis röst
Och allmänheten hördes applådera ;
Jag sänder hurrarop ur stentorsbröst,
Och om min stämma rosslande befinnes,
Att hon ej alltid varit så, jag minnes,
Men gerna hon sin klang, sin höga kraft
För royalismens väl till spillo haft.
Och lika nitisk, lika oförtruten
ÅAnnu jag är och kommer ej på skam,
Ännu bland pöbelns sorl och skri och dam,
När det befalls, jag hurrar på minuten.
Man häpnar än en vacker första Maj
För mannen, klädd i blankhatt och kavaj,
Hvars hurrarop med dån af stenras skalla,
Hvars stämma fyller djurgårn, fyller skyn,
Och skrämmer Rysslands örn vid Österns bryn. —
Dock — någongång den stämma — liksom alla —
I dödens hårda, kalla famn förgår!
Ja, snart kanhända! Men när dyster står
På kyrkogården hurrabasens bår,
Skön, såsom förr Susanna var i badet,
Fastän med kinden blek och liljehvit,
Med spridda hår, majorskan kommer dit,
Som ropte: det fördömda Aftonbladet,
Och offrar på min mull en tår, en ros,
Och säger: Åskans broder gick sin kos!a
Och när jag träder in i himlasalen,
Der stå med skyldrade gevär i bay
Argus den fjerde, Axplockarn, Journalen,
Och Stockholms Tidning böjer för mig knä,
Vid det de samfäldt belsa: Tack för sist!a
Välkommen hit du gamle rorvalist!
.Calm. IL. Tidn.)
pe ER ER NO TE ETS TREEE—