sende, knappt en, som man känner, knappt tio
hvilkas yttre är rekommenderande och möter högst
sällan någon företeelse af poetisk natur. Det heia
har likväl sitt behag: det är någonting trefligt i
denna massa, som tätt sluten, godsinnad och stilla
drifver fram och tillbaka, obekymrad slingrar sig
om hyarann och gifver betraktaren en rik a ac
brokig färgprakt och omväxlande former. Här an-
ropar en fattig Sovojard med klaganvde stämma
vår barmhertighet; der se vi en präktig vagn köra
fram från den !ysande Chausst CAntin; det glada
vårvädret tillåter den aw vara uppslagen, och den
promenerande ser ett sällskap unga, vackra frun-
timmer, hvilkas matta, med möda öppna ögon, allt.
för tydligt förråda genomdansade, eller rättaro, ge-
nomrasade nätter — genomrasade är intet örfver-
drifvet uttryck, ty man bör veta, att äfven damer
af de högsta stånden inställa sig hos Musard i
dyrbar förklädning, glömmande sin rang och sin
stolthet, och störta sig i gallopadens vyrarde tu-
muilt bland studenter och grisetter, kanske till och
med bland folk af ännu lägre qvalifikation. Detta
förhållande gaf Jonin anledning till den skarpa
anmärkning. att i detta Pandämonion, som han
kallade Musards baler, träffade man fruntimmer
från alla förstäder. Det är ett vansinne, säga al-
la; det är ett vansinne, säga de, som bli ängsliga
vid dylika orgier, det är ett vansinne, en dårskap,
säga äfven de berömmande tidnings-annonserna,
som vilja locka mängden. Det är en egen för-
vändhet hos vår tid, som finner sin rekommenda-
tion i förgätenhet afall måtta, i förnuftets dödan-
de. Man handlar här för öfrigt endast i samma
anda, under hvars ledning man råkar i hänryck-
ning ofver Maria Tudors vildhet och en Anthonys
förryckthet.
— En talande kanariefogel. Då alla men-
niskor — heter det från London — löpa, för att se
en man, som Icker med lejon och tigrar, utan att blif-
va sliten i stycken, så är visserligen en kanariefogel,
som taiar lika tydiigt, som någon papegoja, skata
eller stare nånsin härmade menskligt tal, ett före-
mål, som förtjenar bemärkas; och ett sådant un-
der visas nu i Cosmorama-rummen på Regentiga-
tan. Den språksamme kanariefoglen talar med li-
ka utmärkt tydlighet och lätthet, som han sjunger,
fastän hans ordbok naturligtvis är ganska in-
skränkt. Midt under det han slår sina slag, får
man höra honom säga: Söta, vackra, lilla Dicky
(Richard) — aVacker Drottning, — aKära Dicky
— och andra dylika smekord, som hans ägarinna
lärt honom eller ock nyttjar till honom. Afven
hörer man honom imitera ljudet af en ringklocka,
och ropa Marie. Fogeln tyckes finna ett nöje i
att begagna sin talegåfva; det behöfves icke myc-
ket för att få honom till att prata, och närvaron
af främmande personer snarare uppmuntrar ho-
nom dertill än tvertom. Under det referenten
var närvarande, slösade den befjädrade älsklin-
gen både med sång och tal. Hans ton är full
och högljudd, och vokalljuden gutturala. Den en-
da egenhet, man märkte bos den lilla ungen, un-
dantagande att han syntes vara ytterst liflig, var
en tjockhet i halsen, der fjädrarne syntes något
buskiga. Fogelns talegåfva säges hafva utvecklat
sig af sig sjelf, då han var ett halft år gammal,
och icke hafva behöft någon annan äggelse, än
blott ett ofta upprepande af de ord, han kan ut-
tala. Han är nu tre år gammal, togs mycket ung
från modrens bo och tilläts om dagarna hoppa om-
kring i rummet, lös och ledig. Endast om nätter-
na sattes han i bur. Hans föda är den vanliga,
som ges kanariefoglar, och han tycker mycket om
att tvätta sig. — Det är ett högst eget fenomen,
denne fogel, intressant för naturforskaren, och un-
lerhållande för hvar och en annan, som höre
honom.
RISET ENN TLASNET NADER NATET SLARNENSRE ERSNE VT TYRONE TNE VTT KET (IPS NRA PE RENAR