sende, knappt en, som man känner, knappt tio hvilkas yttre är rekommenderande och möter högst sällan någon företeelse af poetisk natur. Det heia har likväl sitt behag: det är någonting trefligt i denna massa, som tätt sluten, godsinnad och stilla drifver fram och tillbaka, obekymrad slingrar sig om hyarann och gifver betraktaren en rik a ac brokig färgprakt och omväxlande former. Här anropar en fattig Sovojard med klaganvde stämma vår barmhertighet; der se vi en präktig vagn köra fram från den !ysande Chausst CAntin; det glada vårvädret tillåter den aw vara uppslagen, och den promenerande ser ett sällskap unga, vackra fruntimmer, hvilkas matta, med möda öppna ögon, allt. för tydligt förråda genomdansade, eller rättaro, genomrasade nätter — genomrasade är intet örfverdrifvet uttryck, ty man bör veta, att äfven damer af de högsta stånden inställa sig hos Musard i dyrbar förklädning, glömmande sin rang och sin stolthet, och störta sig i gallopadens vyrarde tumuilt bland studenter och grisetter, kanske till och med bland folk af ännu lägre qvalifikation. Detta förhållande gaf Jonin anledning till den skarpa anmärkning. att i detta Pandämonion, som han kallade Musards baler, träffade man fruntimmer från alla förstäder. Det är ett vansinne, säga alla; det är ett vansinne, säga de, som bli ängsliga vid dylika orgier, det är ett vansinne, en dårskap, säga äfven de berömmande tidnings-annonserna, som vilja locka mängden. Det är en egen förvändhet hos vår tid, som finner sin rekommendation i förgätenhet afall måtta, i förnuftets dödande. Man handlar här för öfrigt endast i samma anda, under hvars ledning man råkar i hänryckning ofver Maria Tudors vildhet och en Anthonys förryckthet. — En talande kanariefogel. Då alla menniskor — heter det från London — löpa, för att se en man, som Icker med lejon och tigrar, utan att blifva sliten i stycken, så är visserligen en kanariefogel, som taiar lika tydiigt, som någon papegoja, skata eller stare nånsin härmade menskligt tal, ett föremål, som förtjenar bemärkas; och ett sådant under visas nu i Cosmorama-rummen på Regentigatan. Den språksamme kanariefoglen talar med lika utmärkt tydlighet och lätthet, som han sjunger, fastän hans ordbok naturligtvis är ganska inskränkt. Midt under det han slår sina slag, får man höra honom säga: Söta, vackra, lilla Dicky (Richard) — aVacker Drottning, — aKära Dicky — och andra dylika smekord, som hans ägarinna lärt honom eller ock nyttjar till honom. Afven hörer man honom imitera ljudet af en ringklocka, och ropa Marie. Fogeln tyckes finna ett nöje i att begagna sin talegåfva; det behöfves icke mycket för att få honom till att prata, och närvaron af främmande personer snarare uppmuntrar honom dertill än tvertom. Under det referenten var närvarande, slösade den befjädrade älsklingen både med sång och tal. Hans ton är full och högljudd, och vokalljuden gutturala. Den enda egenhet, man märkte bos den lilla ungen, undantagande att han syntes vara ytterst liflig, var en tjockhet i halsen, der fjädrarne syntes något buskiga. Fogelns talegåfva säges hafva utvecklat sig af sig sjelf, då han var ett halft år gammal, och icke hafva behöft någon annan äggelse, än blott ett ofta upprepande af de ord, han kan uttala. Han är nu tre år gammal, togs mycket ung från modrens bo och tilläts om dagarna hoppa omkring i rummet, lös och ledig. Endast om nätterna sattes han i bur. Hans föda är den vanliga, som ges kanariefoglar, och han tycker mycket om att tvätta sig. — Det är ett högst eget fenomen, denne fogel, intressant för naturforskaren, och unlerhållande för hvar och en annan, som höre honom. RISET ENN TLASNET NADER NATET SLARNENSRE ERSNE VT TYRONE TNE VTT KET (IPS NRA PE RENAR