de icke finna tillräckligt foder för de medförda
kreaturen på deras eget område, utan måste
förrätta höbergningen för andra mot 224, af
slottern, som de måste afhemta genom ovägade
skogar och moraser. Först efter fyra, fem år
började de känna sig nöjdare med sin lott; —
men ännu hade de icke betalt sin jord; ännu
sågo de sig ej i stånd att honorera kapital och
räntebelopp i öfverensstämmelse med köpe-
kontraktet — orsak nog att nedslå deras hopp
och glädje vid åsynen af jordens bördighet och
rikedom. Kleng Perssen var imedlertid alltid
i verksamhet. Tungt arbete var icke hans sak,
och aldrig sökte han rikta sig sjelf; han arbe-
tade för alla och gagnade alla, men på ett så
förvändt sätt, att ingen tackade honom derför.
Han var den förste Norrman, som 4833 kom
till Ilinois och undersökte landet. I följd af
hans uppgifter, sålde Norrmännen sin jord i
Morri och flyttade hit i Juli månad 4834.
Endast tre familjer qvarstannade i Morri, hvar-
af den ena väntas hit till våren. Vid ankom-
sten till Illinois uppkommo anledningar till nya
missförstånd. Man hade öfvergifvit en gammal
koloni, goda fruktträdgårdar, och en jord, som
man genom egen flit gjort bördig. Vid afsalut
af egendomarne i Morri hade man erhållit 46
dollars per acre och kunde nu köpa i Illinois
för 4,; men denna jord var utan odling och
omhägnader, äfvensom boningshus saknades.
Första sommaren hann man endast uppföra hus
och slå gräs för de kreatur, man icke kunnat
undvara. Förra somrar hade en familjfader
med tre barn upplöjt och besått 6 acres. O-
aktadt skörden var medelmåttigt gifvande, hade
han af 4 acres tillräcklig afkastning för famil-
jens behof året om, och af de öfriga 2 kunde
han sälja för omkring 40 dollars. De hafva
nu alla betalt sin jord, äga mycken boskap och
de fleste hafva ett betydligt stycke åker up-
plöjdt och inhägnadt. Som alla arbeta på att
utvidga odlingen af jord och föröka sin boskap,
tror jag knappt att någon är betydligt stadd
vid penningar; jag vet tvertom, att de äldre
måste låna af de sist ankomna; men jag tror
mig dock med sanning kunna påstå, att de
samtlige nu öfversfått den osäkraste och svi-
raste perioden och med stora steg framskrida
till välstånd och ett lugnare lif. Husen, som
ofta äro sämre än någon backstuga i Norge,
väcka ofta en ofördelaktig tanka hos de nyss
ankomne; de äro likväl hjelpliga och aflösas
efter hand af bättre, så fort det endast blir tid
och råd för nyttigare arbeten och kostnader
på jordbruket.
Från 4823 till 1836 invandrade då och då
enskilda Norska familjer och ogifta personer;
men då en af de förnämsta Norrmännen här-
städes, vid namn Knut Slagvigen, år 48335 å-
tervände till Norge och berättade tillståndet
här, och några andra, isynnerhet Gjert Grego-
riussen Hofland, hade skrifvit hem till slägt
och vänner, väcktes utvandringslusten hos flere.
Två fartyg afgingo från Stavanger till New-
York med omkring 200 passagerare. Det ena
af dessa var ö veckor och 3 dagar på vägen
och fem af passagerarne dogo om bord. Det
andra var 9 veckor på hafvet, men alla passa-
gerarne kommo välbehållna fram. Fem af dem
som ankommo i fjor — tre ogifta karlar och
två qvinnor — stannade i NewYork, emedan
de icke ägde penningar att komma längre. Af
de öfriga kunde några icke bekosta sig längre
resa än till R ochester, under det andra hunno
fram till Illinois. Det rykte, som blifvit ut-
spridt i Bergen, att de Norrmän, som förra
året kommo öfver till Amerika, voro bragte
till högsta grad af elände och gingo och tiggde
på NeswY orks gator, för att hopsamla så myc-
ket, att de kunde återresa, — detta rykte var
en skamlig lögn, uppspunnen antingen af elak-
heten eller okunnigheten, för att afskräcka folk
från utvandring. — De tvenne qvinnorna, som
qvarstannade, fingo genast tjenst. De hafva
skrifvit till sin moder, att de äro nöjde. Af
de trenne karlarne har den ene nyligen an-
kommit och berättat, att han tillika med en
annan af dessa tre gjort en tur tillbaka till
Liverpool, der hans kamrat fått emploi på
kontor, och att den tredje gått söder ut till
Charlestown; men han nekar helt och hållet,
att någon af dem varit bragt till den ytterlig-
het, att han måst tigga. Bland dem, som varit
här ett års tid eller längre, har jag icke träf-
fat en enda, som önskat sig hem tillbaka, men