de icke finna tillräckligt foder för de medförda kreaturen på deras eget område, utan måste förrätta höbergningen för andra mot 224, af slottern, som de måste afhemta genom ovägade skogar och moraser. Först efter fyra, fem år började de känna sig nöjdare med sin lott; — men ännu hade de icke betalt sin jord; ännu sågo de sig ej i stånd att honorera kapital och räntebelopp i öfverensstämmelse med köpekontraktet — orsak nog att nedslå deras hopp och glädje vid åsynen af jordens bördighet och rikedom. Kleng Perssen var imedlertid alltid i verksamhet. Tungt arbete var icke hans sak, och aldrig sökte han rikta sig sjelf; han arbetade för alla och gagnade alla, men på ett så förvändt sätt, att ingen tackade honom derför. Han var den förste Norrman, som 4833 kom till Ilinois och undersökte landet. I följd af hans uppgifter, sålde Norrmännen sin jord i Morri och flyttade hit i Juli månad 4834. Endast tre familjer qvarstannade i Morri, hvaraf den ena väntas hit till våren. Vid ankomsten till Illinois uppkommo anledningar till nya missförstånd. Man hade öfvergifvit en gammal koloni, goda fruktträdgårdar, och en jord, som man genom egen flit gjort bördig. Vid afsalut af egendomarne i Morri hade man erhållit 46 dollars per acre och kunde nu köpa i Illinois för 4,; men denna jord var utan odling och omhägnader, äfvensom boningshus saknades. Första sommaren hann man endast uppföra hus och slå gräs för de kreatur, man icke kunnat undvara. Förra somrar hade en familjfader med tre barn upplöjt och besått 6 acres. Oaktadt skörden var medelmåttigt gifvande, hade han af 4 acres tillräcklig afkastning för familjens behof året om, och af de öfriga 2 kunde han sälja för omkring 40 dollars. De hafva nu alla betalt sin jord, äga mycken boskap och de fleste hafva ett betydligt stycke åker upplöjdt och inhägnadt. Som alla arbeta på att utvidga odlingen af jord och föröka sin boskap, tror jag knappt att någon är betydligt stadd vid penningar; jag vet tvertom, att de äldre måste låna af de sist ankomna; men jag tror mig dock med sanning kunna påstå, att de samtlige nu öfversfått den osäkraste och sviraste perioden och med stora steg framskrida till välstånd och ett lugnare lif. Husen, som ofta äro sämre än någon backstuga i Norge, väcka ofta en ofördelaktig tanka hos de nyss ankomne; de äro likväl hjelpliga och aflösas efter hand af bättre, så fort det endast blir tid och råd för nyttigare arbeten och kostnader på jordbruket. Från 4823 till 1836 invandrade då och då enskilda Norska familjer och ogifta personer; men då en af de förnämsta Norrmännen härstädes, vid namn Knut Slagvigen, år 48335 återvände till Norge och berättade tillståndet här, och några andra, isynnerhet Gjert Gregoriussen Hofland, hade skrifvit hem till slägt och vänner, väcktes utvandringslusten hos flere. Två fartyg afgingo från Stavanger till NewYork med omkring 200 passagerare. Det ena af dessa var ö veckor och 3 dagar på vägen och fem af passagerarne dogo om bord. Det andra var 9 veckor på hafvet, men alla passagerarne kommo välbehållna fram. Fem af dem som ankommo i fjor — tre ogifta karlar och två qvinnor — stannade i NewYork, emedan de icke ägde penningar att komma längre. Af de öfriga kunde några icke bekosta sig längre resa än till R ochester, under det andra hunno fram till Illinois. Det rykte, som blifvit utspridt i Bergen, att de Norrmän, som förra året kommo öfver till Amerika, voro bragte till högsta grad af elände och gingo och tiggde på NeswY orks gator, för att hopsamla så mycket, att de kunde återresa, — detta rykte var en skamlig lögn, uppspunnen antingen af elakheten eller okunnigheten, för att afskräcka folk från utvandring. — De tvenne qvinnorna, som qvarstannade, fingo genast tjenst. De hafva skrifvit till sin moder, att de äro nöjde. Af de trenne karlarne har den ene nyligen ankommit och berättat, att han tillika med en annan af dessa tre gjort en tur tillbaka till Liverpool, der hans kamrat fått emploi på kontor, och att den tredje gått söder ut till Charlestown; men han nekar helt och hållet, att någon af dem varit bragt till den ytterlighet, att han måst tigga. Bland dem, som varit här ett års tid eller längre, har jag icke träffat en enda, som önskat sig hem tillbaka, men