a
JA OT SUL BJC
hofvet vill att konungen skall allena styra; det
förra förer. till ordning och frihet, det sednare
till en revolution.
Den bekante Lammenais, författare till cn
- (froendes ord, har äfven utgifvit en brochyr, 1
hvilken man bland annat läser följande: De
händelser, som nu närma sig, äro alltför vig-
tiga, att man längre bör låta dåra sig med
barnsliga drömmar. Man besvärjer icke faran
genom att blunda; man ändrar och fördröjer
icke framtiden derigenom, att man gör sig 2-
lusioner öfver den äkta verkligheten, öfver sa-
kernas och tidens nödvändighet. - Samhäl-
Tlenas framtid skall antingen blifva den rena des-
t
potismens återställande eller folkviljans full
komliga triumf. Med åsidosättande af hvarje
annan diskussion måste derföre ordningens och
mensklighetens vänner fråga, åt hvilkendera af
dessa båda principer opinionerna i hela verl-
den vilja lemna segern. De måste göra detta.
för att förkorta striden; alla skyldigheter äro
l innefattade i denna enda. Således: inga obe-
I stämda och vacklande tankar, utan ett fast he-
slut; få ord, men handling!a
Uti en korrespondensartikel i en tysk tid-
ging säges det, att Thierss märkvärdiga cirku-
lär till sina valmän (hvilket vi meddelat i N:s
33 och 54 af detta blad) väckt en stor bestört-
ning hos hofpartiet och ministören, i synnerhet
I derföre, att Thiers låtit förstå, att, om han
:ännu en gång blefve minister, så skulle han
göra en stor förändring i embetsmannahierar-
hien, och helt och hållet fråntaga tidningarna
Jourmal des Dåebats och La Presse det under-
Istöd, som de nu hafva af statsmedel. Dessa
tidningar söka derföre ock, att på allt möjligt
lsätt göra en återförsoning mellan Hr Thiers
och konungen omöjlig. Samma bref tillägger,
att man fruktar, det konungen sjelf, i likhet
med den afsatte Carl X kort före Julirevolu-
tionen, skall låta en proklamation utgå till val-
männen, och att dynastiens uppriktigaste vän-
ner förgäfves afrådt honom ifrån detta steg, som
hofpartiet påhittadt, och som endast skulle
blottställa hans personlighet för folkets tadel.
Betydelsefullt anses det ock, dels att flere 1n-
flytelserika tidningar i departementerna, som
Littills alltid varit ministeriella, nu, i följd ar
Ikammarens upplösning, öfvergått på den mot-
satta sidan, dels att den bekante ministern de
Villele, som spelte en hufvudroll under restau-
rationen, ärnar uppträda såsom sökande vid
valen, och det tros, att konungen ämnar vända
sig till honom om hjelp i nöden, men hvilket
endast skulle reta folket, då han ännu är myc-
ket förhatad för de ränkor och den korrup-
tion, han begagnade under sin minister.
Inom den engelska tryckpressen har Hr Thierss
nyss nämnda cirkulär funnit en varm loftalare
i Morning Chronicle, som ironiskt anmärker,
att det, ehuru i det hela moderat, likväl dri-
stigt utsäger några förskräckliga och oförlåtliga
sanningar. Hr Thiers stod i opposition emot
Ludvig den 48:e och Carl den 40:e, emedan de
aldrig kunde bringas derhän, att bekänna sig
till en sannt representatif regering eller en na-
tionell politik. Efter åtta års strider och stor-
mar, sedan år 4850, tillstår nu Hr Thiers, att
han icke vunnit, hvad han sökt, och att man
ännu måste strida derom efteråt, som förut.
I sammanhang härmed anför Morning Chro-
nicle, till Fransmännens uppmärksamhet, ett
ställe ur ett tal af lord Durham, såsom ett pas-
sande summarium af engelska folkets åsigter öf-
ver denna fråga, och hvilket sakens intresse
för alla nationer, som önska sig en verklig kon-
stitutione) styrelse, löranleder oss att jemväl
meddela: cEtt fullkomligt åtskiljande af den lag-
stiftande och den verkställande makten i en
stat tillbör de naturliga villfarelserna hos rege-
ringar, hvilka önska att befrias från de repre-
sentativa institutionernas hinder. Sedan 4688
års revolution har den engelska författningens
bestånd varit försäkradt medelst den visa grund-
satsen i vår styrelse, som öfverlemnat national-
politikens ledning och det högsta inflytandet i
styrelsen åt den parlamentariska majoritetens
ledare. Huru mycket monarkens egen håg än kan
luta till fördel för några enskilda ministrar, och
ehvad förtroende han personligen må sätta
till den enes politik framför en annans, så har
han alltid blifvit tvungen att gifva vika, så
snart folkets mening bestämdt uttalats genor:
TT 2 4A es uu a -
o-—— mo