borgare att tförhalla sig stilla. Umstaändigneterna
äro allvarsamma; vi måste visa lugn och framför
allt fasthet. Om J beredden åt Belgien detta
sorgliga öde, hvarföre taladen J då om ståndak-
tighet och mod? Hvarföre begärden J offer, dem
man ej vägrat eder? Om det var eder afsigt, att
bereda landet skymf och nesa, hvarföre ökaden J
då rustningarna och föranledden så många utnäm-
ningar i armeen? Hvarföre hitkalladen J den Pol-
ske generalen? Hvilken af oss trodde ej, då han
såg denne berömde fältherre ankomma, att det än-
nu fanns mod ibland oss? Nu äterstår blott att vi
förvisa denne general ur landet, såsom de absolu-
tistiska makterna begära. J skolen ingå på denna
skymf; — och J talen om nationalitet, då J sjelf-
ve släpen den i smutsen? Ack, jag rodnar att va-
ra Belg, då jag ser fäderneslandet förnedradt till
sådan nesa. Jag skulle afsäga mig min Belgiska
medborgare-rätt, som är mig kärare än lifvet, om
jag såge en sådan skymf beredd åt mitt fädernes-
land. Om någonting kunde förvåna i den berät-
telse, vi nyss hört ur ministerns mun, så är det
uttrycket af regeringens smärta och beklagande.
När man utsett sina slagtoffer, så är det grymt
att ännu mera såra dem genom ironiska uttryck.
Öfvergifven våra bröder, fastän de hafva samma
rättigheter som vi, men bären aktning för deras
värdighet, och hånen dem ej genom att beklaga
deras öde. — Jag vill icke säga mera, men jag
kunde icke säga mindre, då jag med hela min
själs kraft ville protestera emot så förödmjukande
förslag. Hvad mig angår, så skall jag aldrig sam-
tycka, att skilja mig från mina bröder i Limburg
och Luxemburg, hvilka hafva samma rättighet som
vi till sin nationalitet.
Hr Pirson. Jag skulle önska att veta, hvarföre
vi här blott se trenne ministrar närvarande, och
hvarföre de andre resignerat? Mina Herrar, innan
Judas förrådde Herren, ägde den nattvard rum, vid
hvilken Herren satt i högsätet. I går gafs en mid-
dag på högre ort (på slottet.) (Reklamationer från
ministerbänken.) I dag förråder man fäderneslan-
det och Konungen. I morgon skall man fordra
vår tappra armees återtåg, alla officerares afske-
dande, denna massa af officerare, som regeringen
utnämnt, oaktadt hon visste att hon icke skulle
behöfva dem, utan tvifvel för att, såsom en mini-
ster yttrat sig, på en månad göra af med alla de
penningar, Kamrarne erbjudit regeringen. Mina
Herrar, jag talade om förräderi! Denna så glä-
djande enighet inom nationen måste alltså störas
genom trenne fega män, af hvilka den ene är mi-
litär. (Bravo! bravo!) (Reklamationer från minister-
bänken.)
Hr F. de Merode. Grofheter utgöra inga bevis.
Hr Pirson fortfar midt under larmet: cInnan vi
sysselsätta oss med utkastet till traktaten, måste
vi känna orsakerna till de trenne ministrars af-
gång, hvilka blifvit så skändligt förtalade.
Ministern för utrikes ärenderne. Af hvem? Af
hvem?
Hr Pirson. Man har sagt, att Hrr Ernst och de
Huart drogo sig undan såsom fege män; de hade
utträdt ur kabinettet utan att uppgifva sina skäl.
Om man tvingar mig dertill, så skall jag säga
hvem som yttrade detta; men jag högaktar alltför
mycket denna person; dessutom har han åter godt-
gjort det fel han begått.
Presidenten. Ministern för utrikes ärenderne
har ordet.
Ministern för utrikes ärenderne. Jag har ingen-
ting att svara.
Hr F. de Merode. Hvad Hr Pirson nämnt, är
blott förtroliga samtal, dem man ej här hade bordt
upprepa.
Hr Gendebien. (Liflig uppmärksamhet.) Vi be
finna oss för närvarande i en sådan kris, att alla
omständigheter noga böra öfvervägas. Vi måste
lära känna orsakerna till ministrarnes afgång, och
hvarföre ministern icke blifvit kompletterad; hvar-
före de trenne ministrar, som ännu äro qvar, öf-
vertagit en ansvarighet, som redan var en ganska
tung börda för fem ministrar.
Hr Ernst. Jag begär ordet. Det har synts mig
ämpligt, att först under diskussionen gifva upp-
lysningar, ty de kunna ensamme föranleda en dis-
kussion. Om likväl Kammaren önskar det, så är
jag genast beredd dertill. iTalrika röster: Tala,
tala!)
Då konferensens definitiva beslut kom regerin-
gen tillhanda och skulle meddelas Kamrarne, trod-
de min aktade vän Hr Huart och jag, att stunden
var kommen för regeringen att antaga ett upprik-
tigt och bestämdt system, och att man icke kun-
de möta Kamrarne med ett till sina åsigter deladt
kabinett; detta måste hafva blott en åsigt, vare sig
för motstånd eller eftergift. Vi öfvertygade 085
dock, att regeringen var af delade åsigter, Hr Hu-
art och jag trodde, att det höfdes nationens vär-
dighet att icke gifva vika för hotelser, och att vi
blott genom våld skulle låta tvinga oss. (Rätt
brat; Dessa voro de skäl, som föranledde oss att
af H. Maj:t begära vårt entledigande.
Ministern för utrikes ärenderne. Vi vilja icke
undersöka värdet af de grunder, som delat kabi-
nettets ledamöter i sina åsigter; hvar och en afoss
har bandlat efter sitt samvete. —
En röst. J hafven intet samvete!
Ministern för utrikes ärenderne. Man önskade
att känna de skäl, hvarföre kabinettet icke kom-
pletterat sig; jag får förklara, att vi icke tagit nå-
got steg för att komplettera detsamma; vi trodde,
att då underhandlingarne voro bragta till slut, må-
Stå ranmnaninean UHffala Sin Åclet utan 44 IA LL a