borgare att tförhalla sig stilla. Umstaändigneterna äro allvarsamma; vi måste visa lugn och framför allt fasthet. Om J beredden åt Belgien detta sorgliga öde, hvarföre taladen J då om ståndaktighet och mod? Hvarföre begärden J offer, dem man ej vägrat eder? Om det var eder afsigt, att bereda landet skymf och nesa, hvarföre ökaden J då rustningarna och föranledden så många utnämningar i armeen? Hvarföre hitkalladen J den Polske generalen? Hvilken af oss trodde ej, då han såg denne berömde fältherre ankomma, att det ännu fanns mod ibland oss? Nu äterstår blott att vi förvisa denne general ur landet, såsom de absolutistiska makterna begära. J skolen ingå på denna skymf; — och J talen om nationalitet, då J sjelfve släpen den i smutsen? Ack, jag rodnar att vara Belg, då jag ser fäderneslandet förnedradt till sådan nesa. Jag skulle afsäga mig min Belgiska medborgare-rätt, som är mig kärare än lifvet, om jag såge en sådan skymf beredd åt mitt fädernesland. Om någonting kunde förvåna i den berättelse, vi nyss hört ur ministerns mun, så är det uttrycket af regeringens smärta och beklagande. När man utsett sina slagtoffer, så är det grymt att ännu mera såra dem genom ironiska uttryck. Öfvergifven våra bröder, fastän de hafva samma rättigheter som vi, men bären aktning för deras värdighet, och hånen dem ej genom att beklaga deras öde. — Jag vill icke säga mera, men jag kunde icke säga mindre, då jag med hela min själs kraft ville protestera emot så förödmjukande förslag. Hvad mig angår, så skall jag aldrig samtycka, att skilja mig från mina bröder i Limburg och Luxemburg, hvilka hafva samma rättighet som vi till sin nationalitet. Hr Pirson. Jag skulle önska att veta, hvarföre vi här blott se trenne ministrar närvarande, och hvarföre de andre resignerat? Mina Herrar, innan Judas förrådde Herren, ägde den nattvard rum, vid hvilken Herren satt i högsätet. I går gafs en middag på högre ort (på slottet.) (Reklamationer från ministerbänken.) I dag förråder man fäderneslandet och Konungen. I morgon skall man fordra vår tappra armees återtåg, alla officerares afskedande, denna massa af officerare, som regeringen utnämnt, oaktadt hon visste att hon icke skulle behöfva dem, utan tvifvel för att, såsom en minister yttrat sig, på en månad göra af med alla de penningar, Kamrarne erbjudit regeringen. Mina Herrar, jag talade om förräderi! Denna så glädjande enighet inom nationen måste alltså störas genom trenne fega män, af hvilka den ene är militär. (Bravo! bravo!) (Reklamationer från ministerbänken.) Hr F. de Merode. Grofheter utgöra inga bevis. Hr Pirson fortfar midt under larmet: cInnan vi sysselsätta oss med utkastet till traktaten, måste vi känna orsakerna till de trenne ministrars afgång, hvilka blifvit så skändligt förtalade. Ministern för utrikes ärenderne. Af hvem? Af hvem? Hr Pirson. Man har sagt, att Hrr Ernst och de Huart drogo sig undan såsom fege män; de hade utträdt ur kabinettet utan att uppgifva sina skäl. Om man tvingar mig dertill, så skall jag säga hvem som yttrade detta; men jag högaktar alltför mycket denna person; dessutom har han åter godtgjort det fel han begått. Presidenten. Ministern för utrikes ärenderne har ordet. Ministern för utrikes ärenderne. Jag har ingenting att svara. Hr F. de Merode. Hvad Hr Pirson nämnt, är blott förtroliga samtal, dem man ej här hade bordt upprepa. Hr Gendebien. (Liflig uppmärksamhet.) Vi be finna oss för närvarande i en sådan kris, att alla omständigheter noga böra öfvervägas. Vi måste lära känna orsakerna till ministrarnes afgång, och hvarföre ministern icke blifvit kompletterad; hvarföre de trenne ministrar, som ännu äro qvar, öfvertagit en ansvarighet, som redan var en ganska tung börda för fem ministrar. Hr Ernst. Jag begär ordet. Det har synts mig ämpligt, att först under diskussionen gifva upplysningar, ty de kunna ensamme föranleda en diskussion. Om likväl Kammaren önskar det, så är jag genast beredd dertill. iTalrika röster: Tala, tala!) Då konferensens definitiva beslut kom regeringen tillhanda och skulle meddelas Kamrarne, trodde min aktade vän Hr Huart och jag, att stunden var kommen för regeringen att antaga ett uppriktigt och bestämdt system, och att man icke kunde möta Kamrarne med ett till sina åsigter deladt kabinett; detta måste hafva blott en åsigt, vare sig för motstånd eller eftergift. Vi öfvertygade 085 dock, att regeringen var af delade åsigter, Hr Huart och jag trodde, att det höfdes nationens värdighet att icke gifva vika för hotelser, och att vi blott genom våld skulle låta tvinga oss. (Rätt brat; Dessa voro de skäl, som föranledde oss att af H. Maj:t begära vårt entledigande. Ministern för utrikes ärenderne. Vi vilja icke undersöka värdet af de grunder, som delat kabinettets ledamöter i sina åsigter; hvar och en afoss har bandlat efter sitt samvete. — En röst. J hafven intet samvete! Ministern för utrikes ärenderne. Man önskade att känna de skäl, hvarföre kabinettet icke kompletterat sig; jag får förklara, att vi icke tagit något steg för att komplettera detsamma; vi trodde, att då underhandlingarne voro bragta till slut, måStå ranmnaninean UHffala Sin Åclet utan 44 IA LL a