männa tänkesättets beskaffenhet, sådant detsamma yttrat sig inom alla klasser och partier, i följd afl de händelser, som inträffade under sista parlamentssessionen. Jag talar icke här om de Fransyske Canadenserne, utan om den Brittiska befolkningen i de båda provinserna. Tillräckliga bevis på deras känslor finnas i de adresser, hvilka till mig öfverlemnades från alla trakter af de Nordamerikanska kolonierna. Men ehuru starka äfven de uttryck voro, hvari Engelsmännen beklagade det plötsliga tillintetgörandet af de förhoppningar, de hyst om ett snart och tillfredsställande slut på det tillstånd af förvirring och anarki, hvari de så länge försmäktat, så sönko dock dessa uttryck ned till en obetydlighet, i jemförelse med den fara, som låg i de hotelser om skilsmessa och oafhängighet, hyilkas öppna och allmänna yttrande berättades mig från alla håll. Det lyckades mig väl att för ögonblicket lugna denna jäsning i sinnena, derigenom att jag ledde folkets blickar på den hjelp, som E. Maj:ts vishet och välvilja så naturligt föranleda att hoppas, så snart blott medlen att bota det onda framläggas till E. Maj:ts öfvervägande. Men de goda verkningar, som den ansvarighet, jag på detta sätt iklädde mig, tillvägabragte, skola tillintetgöras, alla de känslor, dem man önskar aflägsna, skola med ökad styrka lefva upp på nytt och faran blifva omätligt större, om rikets lagstiftande makt försmår att ofördröjligen använda ett definitift medel emot allt det onda, hvaröfver E. Maj:ts undersåtare i Amerika så högt klaga, och för hyars tillvaro jag framlagt så fullständiga bevis. Af dessa skäl utbeder jag mig E. Maj:ts allvarliga uppmärksamhet åt detta betänkande. Det är den sista handlingen af lojalt och samvetsgrannt uppfyllande af de högvigtiga pligter, det uppdrag ålägger, som E. Maj:t i nåder gifvit mig. Jag hoppas i underdånighet, att E. M. måtte med godhet emottaga detta betänkande, och tror det vara dikteradt af de tillgifnaste tänkesätt för Eders Maj:ts person och thron, af den lifligaste känsla af pligt emot staten, och af den allvarliga önskan att se förbindelsen emellan detta rike och de Nordamerikanska kolonierna fortsatt och styrkt, hvilka kolopier då skola utgöra en af de mest lysande prydnader i Eders Maj:ts krona. Allt detta underställes Eders Maj:t i underdånighet. DURHAM. London d. 31 Januari 48539. BELGIEN. Det bref från general Skrzynecki till furst Metternich, hvarom vi nämnde i gårdagsbladet, är af följande lydelse: ,Brässel den 43 Februari 18539. Min furste! I ett oref till belgiske ministern för utrikes ärenderne har jag redan svarat på en beskyllning, som ers höghet hbehagat rikta emot mig i dess till belgiska kabinettet aflåtna note sist-. lidne månad. Jag har icke dröjt att på det högtidligaste bestrida sanningen af denna beskyllning, och jag har anledning tro, att detta blifvit härvarande österrikiska sändebudet meddeladt. Då jag känner föga håg att få mitt namn framdraget i tidningarna, skulle jag hafva åtnöjt mig med detta steg, såvida icke pressen, och framför allt den, som man påstår erhålla sin rigtning af österrikiska kabinettets ingifvelser, så ofta upprepat detta förtal, att jag tvingas att tala. Jag uppfordrar eders höghet att bevisa, att jag någonsin med mitt hedersord förpligtat mig emot österrikiska regeringen. Man måste utan tvilvel öfvertyga mig genom någonting skriftligt, och om man det icke kan, genom någon samvetsgrann mans intyg, i hvilket fall som helst, så har ni blott att framlägga bevis för hvad ni påstått — och jag återvänder på ögonblicket tillbaka till Osterrike! Men jag upprepar åter, någonting sådant har hvarken skett, ej heller kan det ske. Då gästrätt år 1834 beviljades mig i Österrikes tyska stater, kunde jag ingå på det uttryckliga vilkoret, att derstädes förhålla mig stilla, det vill I säga, icke taga del i något myteri emot rage-. ringen. Men såsom Polack kunde jag ej, fick jag ej, af hvad personlig konsideration som helst, lemna mitt ord och min framtid i pant åt en makt, som gemensamt med den fiende, åt hvilken försynen tillåtit att mitt fädernesland för en tid gifves till pris, i afseende på detsamma och emot sitt eget intresse alla dagar ånyo kränker hvarje gudomlig och mensklig leg, derigenom att hon med lika våldsamhet drager i fejd emot mitt folks gudstjenst, statsinrättningar, vanor, ja till och med språk! År 4832, då jag yttrade den önskan att fara till Carlsbad, för att begagna baden, försökte den österrikiska polisen att föreskrifva mig vilkor. Med ovilja visade jag dem tillbaka, och i ett bref, som jag hade den äran tillskrifva eders höghet, önskade jag att genast lemna Osterrike. Då dessa svårigheter voro häfna.