Missöden, förorsakade af trängsel på teatern.
Uti Norska tidningen aDen Constitutionelle fö-
rekommer ett bref till teater-direktionen med en
ödmjuk anhållan, att direktionen, till förekomman-
de af en alltför stark trängsel på parterren, måtte
minska biljetternas antal på denna plats med 530 å
40. Såsom skäl till denna anrhållan beskrifver för-
fattaren en scen af förvirring, förorsakad af träng-
seln vid ett af de sednare spektalerna, hvilken är
hållen i en så humoristisk stil, att vi ej kunna
neka oss det nöjet att här lemna en öfversättning
deraf.
a Till hvilka sorgliga förvecklingar gifver icke
denna trängsel anledning! Jag tillåter mig blott
att berätta ett härom dagen inträffadt exempel.
En kapten sökte att tränga sig fram emellan sista
bänken på parterren och de äskädare, som stodo
vid väggen; just då han skulle passera förbi en
smal herre, i grön bonjour, strök en af kaptenens
epäletter herrns glasögon från näsan. Jag ber
om förlåtelse! sade kaptenen. Skadar inte! sva-
rade den gröne.
Men det höll på att bli skada nog. Glasögonen
hittade tillfälligtvis på ett litet öppet mellanrum
och nedhalkade på golfvet. cVäntal, ronpte den
gröne; cjag kan tydligt känna dem med tåspetsen.n
Men att böja sig ned var omöjligt; efter flera frukt-
lösa försök hittade han på att fira sig ned i verti-
kal ställning och fick till sluts tag på sina glas-
ögon.
Men i samma ögonblick var det rum, den gröne
intagit med öfra delen af kroppen, helt och hållet
tillstängdt af de sammanträngda massorna öfver
honom. Hans böner, att få rum att komma upp
igen, voro förgäfves. Nu beslöt han undantränga
en af sina grannar, såsom enda medlet att skaffa
sig plats. Lotten träffade en man i ljus doffel-
surtout och gul väst, i hvars ena ficka låg ett guld-
repeter-ur, med lång, hängande kedja. Den gröne
fattade honom om knäna cch lyfte honom i vä-
dret. Framför denne stod en bland dam med yf-
vig chevelure. Då nu doffelmannen oförmodadt
lyftes upp, fastnade en af hans berlocker i damens
hårflätor. Striden var härd, men kort; uret gaf
sig på flykten och blef hangande i damens nacke,
der det slog half sju. Doffelmannen, som steg allt
högre i Juften, skrek, att han fick svindel och högg
i förtviflan båda händerna fast i sin grannes huf-
vud. Men detta bjelpte föga, ty från det angripna
hufvudet lossnade en svart peruk, hvilken följde