hända, som han ej vet, och hvarom förf. är nera behörig domare, emedan han, som man sett, asamiat någorlunda rikbaltiga materialier, om det som ej kan offentligen vetas, så vilja vi icke. bestrida det. Hvad vi känna är följande: vid theatern fanns på den tiden ingen mamsell S. mer än mamsellerna Slottsberg och Stading. Den förra var dansös oeh, efter hvad som allmänt berättades, lierad med Hertig Carl. Om mamsell Stadings rykte har förtalet ingenting att anmärka. Hon spelade för öfrigt aldrig Armiae, bvilken roll tillhörde fru Mäller, och Virginia uppfördes, såsom nyss nämndes, ej förr än 4803, d. v. s. 42 år efter sedan den ifrågavarande scenen skulle hafva passerat, och roilen innehades då, ej af någon mamsell L., utan af mamseil Frank. Rec. hade ej hunnit längre, än till sid. 4642 1 förra delen, således icke till hälften deraf, då han råkade än en gång kasta en blick på den förut omtalade artikeln i Freja, der förf. säger sig skrifva en roman, en novell, och på lek försvarar silt auktorliga rykte, hvilket ban ej finner bör försvaras under annan synpunkt, än som ett skämt. Med en man, för hvilken historien, karaktersoch sedeskildring är en roman, kan man icke gerna tvista om historiens sanning, och med den, hvilken betraktar sitt eget rykte som ett skämt, vore det orättvist att fordra, det han skulle hafva någon högre åsigt af andras rykten. Vi afbryta såsedes denna granskning, förmodande, att läsaren, af hvad ban funnit i denna första fjerdedel af arbetet, skulle någorlunda kunna bedöma, hvad han har att vänta i de återstående tre fjerdedelarne. Det enda han för egen räkning bör tillägga är, att, ehuru han sjelf visserligen icke lefde under Gustaf III:s tid, måste han dock med ånger och ruelse tillstå, det han är såvida Gustafvian, att han tror någon heder och något menniskovärde ännu möjligen kunna finnas till och med hos en person, som haft ett äfventyr med en operadansös, utan att i sig sjelf vilja försvara det, och att sakerna och tingen hafva öfver menniskorna någon gång samma välde, som en dansös öfver en karls hjerta, d. v. s. att för ett ögonblick betvinga dem. Hr K. K—sg, som ej lärer hemsökas af någon mensklig svaghet, skall fördöma Ree. derföre, och ban miste på förhand med resignation underkasta sig detta öde. ESO