adl SILL latllSstludligga IUiHaGUSSALL SÅ NYCKEL HIUlUR till den demoralisation och lösaktighet, hvilka under de påföljande 40 till 45 åren, genom exemplet, spridde sig inom familjlifvet i hufvudstaden. Efter denna korta upplysning låta vi Recensenten fortfara. En lång och vidlyftig besvärjelse-scen förefaller hos mamsell Arfvidsson, vid besöket hos hvilken förf. tyckes fästa en serdeles vigt. Detl. är alldeles ingenting mindre än afgjordt, att Gu: staf någonsin var der; men ganska visst är åtminstone, att den magiska attiralj, hvarmed förf. låter henne omge sig, icke existerade, och att Gustaf i synnerhet ej skulle kunnat begå den taktlösheten, att bli ond och hota, då han en gång infunnit sig på ett sådant ställe. Prinsessan Sofia Albertina skildras som yr, förtjusande, med en drottnings blick, en gracies leende o. s. v. De, som sett henne i hennes ungdom, försäkra likväl, att hon var intetdera af alit detta, visserligen en beskedlig och välsinnad dam, men som hade föga af drottningen och lika litet af gracien. Om drottningen säges, att hon mer än en gång var nästan afsigtligt försummad af konungens lättsinniga omgifning. Ehuru de båda Kongl. makarnas lynnen föga öfverensstämde, visade likväl Gustaf aldrig sin gemål den ringaste försummelse, utan tillbragte sina flesta aftnar i hennes sällskap, hvarom Kronprinsens guvernörs dagbok bär vitnesbörd. Är det då troligt, att hans omgifning skulle vågat att försumma henne? Förf. låter vidare Gustaf III utgjuta sig i ett slags visionär hänryckning vid föreställningen, att som segrare intåga i Paris, att se Montencier spela Zaire och sjelf gifva sin Gustaf Adolfs ädelmod. Rec. tror sig kunna försäkra, att Gustaf aldrig var vanvettig, och utom det, skulle något sådant aldrig fallit honom in. Likasom det, efter hvad förf. säger, icke föll honom in, att ur detta hvimmel (franska revolutionens) skulle Sverige tillegna sig en af sina största och segerrikaste konungar, och Gustaf III sjelf vinna en efterträdare, som, boren af folket, gjorde folkets kärlek till sin belöning. Man ser häraf, att den stränge Catoniske sededomaren icke är aldeles lika sträng mot lefvande regenter som mot döda. Men man miste beklaga, att han icke fullföljde visionen, att han ej lät Gustaf få se de segrar, hvartill hans store och segerrike efterträdare förde hans härar, och hvilka segrar, om än blott en enda af dem, skulle varit ett effektfullt motstycke till Finska krigets anederlag och vanäran, t. ex. vanäran vid Ingo, Likala, Uddismalm, eller till nederlagen vid Walkiala och Svensksund. Alt författaren är lika stark i statskonsten och historien, som han är det i moralen, bör ej förundra någon, och han håller derföre en föreläsning för Gustaf III, som han tillviter acknapp skärpa i omdömet,, och hvilken han, med sin naturligtvis öfverflödande skärpa, lärer, catt hvarje revolution, som ledt sitt egentliga ursprung nerifrån, och ej åstadkommits såsom ett nödvärn mot någon statskupp från styrelsens sida, alltid inom sig burit fröet till sin egen omintetgörelse. Detta vill säga, att det ej är folket, som bör göra någon revolution, utan en privilegierad kast, som, till sina öfriga privilegier, äfven har det, att, när hon så finner för godt, göra en liten revolution. Det hade varit intressant att höra hvad historien vittnar härom. Vid en af Konungens petits soupers talas lom mångahanda besynnerliga saker, t. ex. om I ridikyler, som väl ieke började brukas förr än 140 år efter Gustafs död, men likväl göra en förträfflig effekt, ty de ge förf:n anledning att låta en kavaljer skämta om damerna, som i Ilskadestånd; göra karlarne till ridikyler, en I qvickhet, som är alldeles ny och aldrig förr varit använd; Gustaf III säger till den ofvannämnda sköna och oskyldiga fröken, om hennes mor, att det var en qvinna som lät älska sig,, ett uttryck, som man alldeles tycker sig höra ur Gustafs mun, så naturligt, karaktersoch sedemålande är det; Schröderheim säger om sin hustru, att han i minga år sjelf måst vara neutral, och, på sitt område, bevilja durehmarch åt den ena af de krigande makterna efter den andra,, ett lika fint som snillrikt skämt, och hvilket man just tycker sig böra i Gustaf II:s närvaro flyta från Schröderheims läppar. Vid supten, som bivistades af bofvets förnämsta damer. var Eftian An mancla färunderlios Nersannava