adl SILL latllSstludligga IUiHaGUSSALL SÅ NYCKEL HIUlUR
till den demoralisation och lösaktighet, hvilka
under de påföljande 40 till 45 åren, genom e-
xemplet, spridde sig inom familjlifvet i huf-
vudstaden. Efter denna korta upplysning lå-
ta vi Recensenten fortfara.
En lång och vidlyftig besvärjelse-scen före-
faller hos mamsell Arfvidsson, vid besöket hos
hvilken förf. tyckes fästa en serdeles vigt. Detl.
är alldeles ingenting mindre än afgjordt, att Gu- :
staf någonsin var der; men ganska visst är åt-
minstone, att den magiska attiralj, hvarmed
förf. låter henne omge sig, icke existerade, och
att Gustaf i synnerhet ej skulle kunnat begå
den taktlösheten, att bli ond och hota, då han
en gång infunnit sig på ett sådant ställe.
Prinsessan Sofia Albertina skildras som yr,
förtjusande, med en drottnings blick, en gracies
leende o. s. v. De, som sett henne i hen-
nes ungdom, försäkra likväl, att hon var intet-
dera af alit detta, visserligen en beskedlig och
välsinnad dam, men som hade föga af drottnin-
gen och lika litet af gracien. Om drottningen
säges, att hon mer än en gång var nästan af-
sigtligt försummad af konungens lättsinniga om-
gifning. Ehuru de båda Kongl. makarnas lyn-
nen föga öfverensstämde, visade likväl Gustaf
aldrig sin gemål den ringaste försummelse, utan
tillbragte sina flesta aftnar i hennes sällskap,
hvarom Kronprinsens guvernörs dagbok bär vit-
nesbörd. Är det då troligt, att hans omgifning
skulle vågat att försumma henne?
Förf. låter vidare Gustaf III utgjuta sig i ett
slags visionär hänryckning vid föreställningen,
att som segrare intåga i Paris, att se Monten-
cier spela Zaire och sjelf gifva sin Gustaf A-
dolfs ädelmod. Rec. tror sig kunna försäkra,
att Gustaf aldrig var vanvettig, och utom det,
skulle något sådant aldrig fallit honom in. Li-
kasom det, efter hvad förf. säger, icke föll ho-
nom in, att ur detta hvimmel (franska revolu-
tionens) skulle Sverige tillegna sig en af sina
största och segerrikaste konungar, och Gustaf III
sjelf vinna en efterträdare, som, boren af fol-
ket, gjorde folkets kärlek till sin belöning.
Man ser häraf, att den stränge Catoniske sede-
domaren icke är aldeles lika sträng mot lefvan-
de regenter som mot döda. Men man miste
beklaga, att han icke fullföljde visionen, att han
ej lät Gustaf få se de segrar, hvartill hans store
och segerrike efterträdare förde hans härar, och
hvilka segrar, om än blott en enda af dem,
skulle varit ett effektfullt motstycke till Finska
krigets anederlag och vanäran, t. ex. vanäran
vid Ingo, Likala, Uddismalm, eller till nederla-
gen vid Walkiala och Svensksund.
Alt författaren är lika stark i statskonsten
och historien, som han är det i moralen, bör
ej förundra någon, och han håller derföre en
föreläsning för Gustaf III, som han tillviter
acknapp skärpa i omdömet,, och hvilken han,
med sin naturligtvis öfverflödande skärpa, lärer,
catt hvarje revolution, som ledt sitt egentliga
ursprung nerifrån, och ej åstadkommits såsom
ett nödvärn mot någon statskupp från styrel-
sens sida, alltid inom sig burit fröet till sin
egen omintetgörelse. Detta vill säga, att det
ej är folket, som bör göra någon revolution,
utan en privilegierad kast, som, till sina öfriga
privilegier, äfven har det, att, när hon så fin-
ner för godt, göra en liten revolution. Det
hade varit intressant att höra hvad historien
vittnar härom.
Vid en af Konungens petits soupers talas
lom mångahanda besynnerliga saker, t. ex. om
I ridikyler, som väl ieke började brukas förr än
140 år efter Gustafs död, men likväl göra en
förträfflig effekt, ty de ge förf:n anledning att
låta en kavaljer skämta om damerna, som i
Ilskadestånd; göra karlarne till ridikyler, en
I qvickhet, som är alldeles ny och aldrig förr
varit använd; Gustaf III säger till den ofvan-
nämnda sköna och oskyldiga fröken, om hennes
mor, att det var en qvinna som lät älska sig,,
ett uttryck, som man alldeles tycker sig höra
ur Gustafs mun, så naturligt, karakters- och se-
demålande är det; Schröderheim säger om sin
hustru, att han i minga år sjelf måst vara neu-
tral, och, på sitt område, bevilja durehmarch
åt den ena af de krigande makterna efter den
andra,, ett lika fint som snillrikt skämt, och
hvilket man just tycker sig böra i Gustaf II:s
närvaro flyta från Schröderheims läppar. Vid
supten, som bivistades af bofvets förnämsta da-
mer. var Eftian An mancla färunderlios Nersannava