den pistolen, sköt ned töfvaren och ropade på hjelp. Folk skyndade til stället, ryckte masken från röfvaren och igenkände, till sin gtora bestörtning i denne ingen annan, än — sjelfve Mären i byn! — Sällsam methked att rättfärdiga sig. En Holländsk tidning omtalar följande kuriösa svar af en anklagad, till demaren. Nitton tjenstemän vid tullverket i Rotterdam voro anklagade för en mängd försnillningar, som de skulle hafva begått sedan flera år tillbaka. En köpman i Amsterdam, som kände deras hemlighet, hade ofia begagnat denna kunskap, för att af dem tilltvinga sig ansenliga summor, och då de slutligen tröttnade vid hans fordringar, angaf han dem hos finansministern. Ställda inför domstolen, iakttogo de en envis tystnad vid alla de frågor, som gjordes dem. En af dem, som tillspordes, huru det var honom möjligt, att med sin obetydliga lön af 4,500 Gulden, lefva på en så lysande fot, svarade likväl, att han skulle förklara det, när man upplyste honora om, huru det kom till, att Hr van Tels Yan Goudriaan, som för ut var en obetydlig advokat i Dortrecht, och dertill fördjupad i skuld, när han år 4828 blef finansminister, år 4837 vid sin död kunnat efterlemna en förmögenhet af flera millioner? Detta svar gjorde behörig verkan; ransakningen upphörde för denna gången och återtogs aldrig mer. De anklagade fingo väl icke sina sysslor tillbaka, men blefvo ej heller straffade.