omtalas hafva med dagens post hitkommit från
Norge, är, att Hans Maj:t Konungens återresa
till Sverge skulle vara att emotse redan i bör-
jan af instundande Mars månad. Det säges,
att bref, som gifva stark anledning till denna
förmodan, ankommit både från H. Ex. Grefve
Brahe och StatsRådet Baron Gyllenhaal till nå-
gra deras vänner härstädes. Hvad trovärdighet,
detta rykte förtjenar, lemnas imedlertid der-
hän. Det naturligaste och sannolikaste synes
väl vara, att Hans Maj:t i sin höga ålder af-
vaktar den blidare årstiden och ett bättre väg-
lag. De flere bevis på personlig tillgifvenhet
och artighet; Hans Maj:t mottagit i Norge, gö-
ra också utan tvifvel vistelsen der för honom
ganska angenäm.
Ifrån Storthinget meddelar denna post några
ganska intressanta detaljer, serdeles angående
Iden stora frågan om det absoluta veto. Det
är bekant, att oaktadt alla de afslag Storthin-
get ständigt och enbälligt gilvit på detta för-
slag, har det, med blott ett enda undantag, ic-
ke försummats, att vid hvartenda nytt Stor-
thing proponera denna utvidgning i konunga-
makten, som utgör royauttens ständiga mål och
lögonmärke.
Efter någon debatt i Storthinget, den 46,
beslöts att alla de från förra Storthinget hvi-
lande förslag till förändringar i grundlagen skul-
Ile remitteras till konstitutionskomitteen, med
anmodan att öfver dem inkomma med be-
tänkande. Representanten Neergaard motione-
rade dock, innan detta beslut fattades, att den
kungliga propositionen rörande det absoluta
veto måtte afgöras straxt, eller, såsom på förra
Storthinget skedde, uppskjutas till det nästföl-
jande, utan att förut remitteras till någon ko-
mitte, emedan man haft tillräckligt af komitte-
betänkanden rörande denna sak, hvars utgång i
Storthinget icke kunde vara tvifvel underka-
stad. Riddervold fann det så mycket mindre
passande att afgöra den kungl. propositionen
utan en komittes betänkande deröfver, som man
på närvarande Storthing bevärdigat en repre-
sentants, på förra Storthinget nästan enstäm-
migt förkastade, förslag med så mycken upp-
märksamhet, att detsamma blifvit remitteradt
till en komittå. Borge tviflade icke om pro-
positionens öde i Storthinget, men ansåg det
dock mest humant och rigtigast, att skicka den
till en komitte. Då till och med en enskild
person har anspråk på att hans förslag erhålla
tillbörlig uppmärksamhet, så måste detta i än-
nu högre grad gälla om en statsmakt. Då den
exekutiva makten hade rättighet att framlägga
förslag till grundlagsförändringar, så var det
icke mer än hvad den ena statsmakten var
skyldig den andra, att Storthinget behandia-
de förslagen på ett sätt, som icke var stötan-
de. Foss yttrade, att han på förra Storthin-
get röstade för frågans om det absoluta ve-
to afgörande utan att först deröfver höra nå-
gon komitt, emedan han var öfvertygad, att
ingenting nytt kunde sägas om de på så
många Storthing behandlade Kongl. förslag
till grundlagsförändringar, och att det icke
var någon pligt för Storthinget, att till en
kommittes utlatande remittera saker, om
hvilka intet utlåtande behöfdes. Han kun-
de icke ens tillåta sig den tankan, att re-
geringen häri skulle finna någonting stötande.
Storthingets handlingssätt hade imedlertid blif-
vit missförstådt, och för att icke åter gifva an-
ledning till ett dylikt missförstånd, ansåg han
vigtigast att skicka samtliga propositionerna till
konstitutionskomittn, som han hoppades icke
behöfva särdeles lång tid, för att behandla den
ifrågavarande Kongl. propositionen. Neergaard
trodde, att man just visade sig human och de-
likat, då man i all stillhet afgjorde de Kongl.
konstitutionsförslagen, utan att ens säga ett ord
Om ärendet skickades till en komitt, så må-
ste ett betänkande deröfver afgilvas, och deri
kunde lätteligen ett eller annat uttryck stöta.
Att man icke förfor på samma sätt, som på
örra Storthinget, ansåg han för ett slags till-
vakaskridande, och fann det mycket beklagligt,
om i Norges nationalförsamling skulle visa sig
ns det minsta tecken till böjelse för slika
srundlagsförändringar, i synnerhet emedan det
kulle verka menligt tillbakastötande för brö-
Irafolket, hvilket man kan antaga förbereder
ig att, då tillfälle gifves, tillegna sig en kon-
titution, icke mindre populär än den norska.
Jå ingen annan representant Vttrade cr ; om