sina glödande stenar; aldrig har jag känt mig så
nära min Gud. Haens allmakt och storhet uppfyll-
de min siäl! det var som om eiden omkring oss
bade bortbrännt kvarje sjuklighet uti den, jag kän-
de kraft och mod, min odödliga själ lyftade sina
vingar: cMäktige Gud, din apostel vill jag vara! i
verldsstormen vill jag sjunga ditt namn, din kraft
och kherrlighet, den ijude starkare från mina läp
par än från munken i bans ensamma colit Skalid
är jag! förläna mig kraft, bevara min själ ren, så-
som din och naturens presi bör ägs den ! Jag sam-
manknäppte mina händer till bön och emellan eid
och skyar knäböide min tanke för Honom, hvars
under och storbket talade till min själ.
Wi stego ned och endast på uågra stegs afständ
ffrån stället, der vi stodo, sågo vi buru lavastyc:
ket med et brak sjönk igenom den brustna skor-
pan och en sky af gnistor hvirflade högt upp iluf-
ten; men jag bäfvade icke, jag kände, ati min Gud
var hos mig, det var ett ögonblick uti lifvet, då
själen skådade in i sin odödlighets lycka, der det
ej firnes fruktan eller smärta, ty bon känner sig
och sin Gud HkRundt omkring sprutade gnistor
från små öppningar, och från den större följde mad
bvarje minut nya utbrott; det gerede i iuften, H-
kasom då en skata af foglar på samma gång Nyga
upp ur en skog, Federigo var hänrickt likasora
i8g, och färden utföre bergssidan uti den 15ax a-
skan svarade emot vår upprörda sinnesstämning;
vi flögo, det var ett fali genom luften, vi halkade,
sprun 80 och sjönko; askan låg lös på berget, lik
fallen snö; endast tio minuter beköfdes, för att
komma ned samma väg, hvartill på uppgåenr det er-
fordrats en timma. Vinden hade lagt sig, våra ås-
Bor väntade oss dernaere, och i eremithyddan träf-
fade vi vår lärde, som ej velst göra den tröttande
vandringen uppåt bergets topp. Jag kände mig li-
kasom lifvad på nytt, mina blickar vände sig tidi
och ofia tillbaka; lavan låg som kolossala nedfall-
na stiernor, månen lyste som en sol; vår väg följde
hafsbuglen, och vi sågo månen och lavan i tvenne
länga och davrande strålar återspegla sig i vatten-
ytan. Jag kände en kraft i min själ, en klarhet i
mina begrepp, ja, om jag vågar likna det mindre
vid der större, då har jag det gemensamt med Boc-
cacio, ast intrycket af eit ställe, dess ögonblickliga
ingifvelse, var afgörande för själens hela verksam-
het. Virgiliil graf såg hans tårar, veriden hans poö-
tiska värde; från mig hade vulkanens storket och
fasa bortsikakat all nedslagenhet och tvifvel; derfö-
re står intrycket af denna dag och afton sålefvan-
de för min själ; derföre har jag uppekållit mig vid
dess skildrande och återgifvit det sådant det af-
präglade sig uti mitt bröst och sådant jeg sedan
nödgades uttrycka det.
Vår lärde inbjöd oss att åtfölja honom kem; ?-
nast uppstod hos mig en viss förlågenhet, en säll-
sam ångest vid tankan på att återse Santa, efter
det sista uppträdet mellan henne och mig; men det
större och vigtigare beslutet i min själ tillintetsjor-
de snart detta mindre. Hon tog mig vänligt i khan-
den, skänkte uti våra glas, var naturlig oah mun-
ter, så att jag slutligen förebrådde mig sjelf min
stränga dom öfver henne; jag kände, att den be-
smittade tanken låg hos mig; hennes sympati och
deltagande, som tydligt och starkt hade uttalat sig,
hade jag ansett som sinnlig passion; jag sökte att
genom vänlighet och skämt, som genem min sin-
nesstämning nu blefvo naturliga, godtgöra mitt säll-
samma uppförande dagen förut; hon tycktes förstå
mig, och uti hennes blick läste jag em systers in-
oerliga deltagande och kärlek.
Annu hade de icke hört mig improvisera, men
förmådde mig nu dertill; jag besjöng vår vandring
till Vesuvius och lifliga bifellsyttringer hälsade
mig. Hvad Annunuziatas tysta blick hade uttalat,
strömmade i vältalighet från Santas läppar, och hoa
bief dubbelt så vacker genom sitt tal, heanes öga
sände en brännande tankeblick in uti min själ.
ETSTESNERTEPA
ser ök ANETTE NYSTART EAS SONETTER