sina glödande stenar; aldrig har jag känt mig så nära min Gud. Haens allmakt och storhet uppfyllde min siäl! det var som om eiden omkring oss bade bortbrännt kvarje sjuklighet uti den, jag kände kraft och mod, min odödliga själ lyftade sina vingar: cMäktige Gud, din apostel vill jag vara! i verldsstormen vill jag sjunga ditt namn, din kraft och kherrlighet, den ijude starkare från mina läp par än från munken i bans ensamma colit Skalid är jag! förläna mig kraft, bevara min själ ren, såsom din och naturens presi bör ägs den ! Jag sammanknäppte mina händer till bön och emellan eid och skyar knäböide min tanke för Honom, hvars under och storbket talade till min själ. Wi stego ned och endast på uågra stegs afständ ffrån stället, der vi stodo, sågo vi buru lavastyc: ket med et brak sjönk igenom den brustna skorpan och en sky af gnistor hvirflade högt upp iluften; men jag bäfvade icke, jag kände, ati min Gud var hos mig, det var ett ögonblick uti lifvet, då själen skådade in i sin odödlighets lycka, der det ej firnes fruktan eller smärta, ty bon känner sig och sin Gud HkRundt omkring sprutade gnistor från små öppningar, och från den större följde mad bvarje minut nya utbrott; det gerede i iuften, Hkasom då en skata af foglar på samma gång Nyga upp ur en skog, Federigo var hänrickt likasora i8g, och färden utföre bergssidan uti den 15ax askan svarade emot vår upprörda sinnesstämning; vi flögo, det var ett fali genom luften, vi halkade, sprun 80 och sjönko; askan låg lös på berget, lik fallen snö; endast tio minuter beköfdes, för att komma ned samma väg, hvartill på uppgåenr det erfordrats en timma. Vinden hade lagt sig, våra åsBor väntade oss dernaere, och i eremithyddan träffade vi vår lärde, som ej velst göra den tröttande vandringen uppåt bergets topp. Jag kände mig likasom lifvad på nytt, mina blickar vände sig tidi och ofia tillbaka; lavan låg som kolossala nedfallna stiernor, månen lyste som en sol; vår väg följde hafsbuglen, och vi sågo månen och lavan i tvenne länga och davrande strålar återspegla sig i vattenytan. Jag kände en kraft i min själ, en klarhet i mina begrepp, ja, om jag vågar likna det mindre vid der större, då har jag det gemensamt med Boccacio, ast intrycket af eit ställe, dess ögonblickliga ingifvelse, var afgörande för själens hela verksamhet. Virgiliil graf såg hans tårar, veriden hans poötiska värde; från mig hade vulkanens storket och fasa bortsikakat all nedslagenhet och tvifvel; derföre står intrycket af denna dag och afton sålefvande för min själ; derföre har jag uppekållit mig vid dess skildrande och återgifvit det sådant det afpräglade sig uti mitt bröst och sådant jeg sedan nödgades uttrycka det. Vår lärde inbjöd oss att åtfölja honom kem; ?nast uppstod hos mig en viss förlågenhet, en sällsam ångest vid tankan på att återse Santa, efter det sista uppträdet mellan henne och mig; men det större och vigtigare beslutet i min själ tillintetsjorde snart detta mindre. Hon tog mig vänligt i khanden, skänkte uti våra glas, var naturlig oah munter, så att jag slutligen förebrådde mig sjelf min stränga dom öfver henne; jag kände, att den besmittade tanken låg hos mig; hennes sympati och deltagande, som tydligt och starkt hade uttalat sig, hade jag ansett som sinnlig passion; jag sökte att genom vänlighet och skämt, som genem min sinnesstämning nu blefvo naturliga, godtgöra mitt sällsamma uppförande dagen förut; hon tycktes förstå mig, och uti hennes blick läste jag em systers inoerliga deltagande och kärlek. Annu hade de icke hört mig improvisera, men förmådde mig nu dertill; jag besjöng vår vandring till Vesuvius och lifliga bifellsyttringer hälsade mig. Hvad Annunuziatas tysta blick hade uttalat, strömmade i vältalighet från Santas läppar, och hoa bief dubbelt så vacker genom sitt tal, heanes öga sände en brännande tankeblick in uti min själ. ETSTESNERTEPA ser ök ANETTE NYSTART EAS SONETTER