glödde ifrån Vesuvius Nu kommo vi till , betäckt med den jornI varta lavan, utan vä ler cånestic. Våra åsnor kände sig försigti med en, innan de gingo ad endast långsamt, k en uddåce, sköt fr Genom en trä: bålväg, der Si ka stielkar unpsköto, närmade vi 0s5ss cCren dda. En skara soldater sulto här kring en a drickande ur foglitill eskort er nn nn t rgen. Facklor upptändes, vinden fattade uti låsan, liksom ville den släcka och bortbläsa hvar enda gnista. Vägledda ar det rörliga och skenet redo vi nu, under den mörka aftonen, utåt den tränga fjellstigen, örter lösa lavasivycken, tätt invid de diupa branterna; ändteligen höjde sig den kolsvarta askloppen lik ett berg framför oss; vi skulle dit upp, men längre än hit kunde våra äsnor icke gå; de stannade qvar hos gossarna, som drifvit dem. Vägvisaren gick främst med facklan, vi andra bakom honom, men i en oiemn linie, ty väsen gick branti uppföre i den lösa ack äer vi sjönko ned till knäna och vi kunde omöjligen gå bakom hyaran dra, emedan stora, lösa stenar och lavablock lågo i askan och rullade nod då vi trampade på dem; för hvartannat sveg halkade vi ett tillbaka, hvarje öronrblick föllo vi omkull i den svarta mörjan; det var som om vi haft en blyvigt fästad vid våra fötter. — aKuragel ropade vägvisaren framför 053,: asnart äro vi deruppe;, men bergstoppen trycktes gt ändigt vara på samma afstånd ifrån 055. Längten och nyfikenhet bevingade mig. och efier en tim me voro vi uppe på spetsen, dit jag kom först utaf dem allesamman. Här utbredde sig för ögat en vidsträckt vyta af) måttiet Javastycken, kastade om hvarandra; midt på var ännu en askbög: det var käglan med den diupa kratern; som en eldfrukt bängde månen rakt uppöfv er den; — så högt hade den stigit, ehuru bergei hindrade oss att förr än nu se den; men detta varade också endast ett ögonblick; i det nästa hvirfiade med tankens hastighet en kolsvart rök upp ur kratern, det blef mörk natt rundt omkring, det djupa. tordönet rullade inuti berget, som bäfvade urder våra fötter, vi nödgades hålla 03s fast vid hvarandra för att ej falla, och nu hördes ett dån, som kundrade kanoner endast svact kunona efterhärma, röken skiljde sig, och en eldpelare stod säkert en mil upp i den blåa luften; glödande stenar flögo litt blodrubiner i den hvita elden, jag tyckte dem, likt raketer, falla ned öfver 055, men de sjönko i samma linia ned i kratern eller ruilade glödande ned ifrån askhögen. Evige Gudi stammade mitt bjerta och jag vågade knappt andas. Vesuvius är i sitt söndagshumört, sade vägvi-j saren och vinkade oss längre fram. Jag trodde: vandringen bade slutat, men han pekade utåt slätten, der hela horisonten var en skinande eld och kämpastera gestalter rörde sig som svarta skuggbilder emot den starka eldgrunden; det var resande, som stodv emellan 03s och den nedströmmani de lavan; vi hade, för att undvika den, gått omkring berget och bestego det från den ostliga elier motsatta sidan. I dess oroliga tillstånd kunde vi icke närma oss sjelfva kratern, men väl stället,: der lavaströmmen likt källvatten flöt ned utefter sidan af berget; vi lemnade derföre kratern till venster och gingo fram öfrer bergsslätten, kraflande oss öfver destora lavablocken. Derfanns hvar-, ken väg eller gångstig. Det bleka månljuset, det; röda fackelskenet på den ojemna ytan, gaf hyarie; skugga, hvarje afsats utseende af en afgrund, enär: vi endast sågo det diupa mörkret; åter ljöd det; mäktiga tordönet under oss, allt blef natt och en ny eruption lyste framför oss. Endast långsamt; kännande oss före med händerna gingo och klättra-: de vi emot målet, men snart kände vi, att allt som vidrördes var varmt och alt en hetta liksom från; en ugn uppsteg emellan lavastyckena. Nu låg enj jemnare slätt framför oss: en lavaström, endast tvänse dygn gammal, kbvars öfversta skorpa Tedan var svart och hårdnad af luftens inverkan, men j knappt en half ain tjock, under denna stod den glödande lavan fomnsdjup; fast som isskorpan på: en insjö låg här den hoplupna hinnan öfver ett eldhaf. Här skulle vi öfver. På andra sidan lågo åter de ojemna stenblocken, hvarpå främlingarne:; stodo, skådande ned öfver den nya lavaströmmen, som man först derifrån kunde komma i tillfälle att: se. — En och en gingo vi med vägvisaren i spetsen, ut på skorpan, som var så het, att det kändes igenom skosulorna! Hettan bade rundt omkring sprängt stora remnor, bvarigenom wi Sågo ; den röda elden under oss; om skorpan hade brustit, skulle vihafva störtat uti ett eldhaf. Vi kände oss före med foten och stego djerft på för att snart komma längre fram, ty det brände under: våra fötter, och likasom jernet, som börjar Särölas och svarina, genast blir eldrödt då det vidröres, så visade sig kär samma verkan: på snön blifva svarta spår, här åter glimmade röda. Ingen af ! oss talade ett euda ord; ty vi hade aldrig förr ! kunnat ana höjden af den fora, bvari vi nu sväl-: vade. Er engelsman, som, efter sin vägvisare, var stadd på återvägen, passerade förbi mig just vi det stället, som på alla sidorna var omgifvet at remnor. I cÄro häribland några engelsmän?, frågade han. eItalienare och en dansk, svarade jag. A diavo-! 10! — Detta var hela samtalet der på stället. Vij masa na vid da cfara hlanalan rå hvillra fara fon I