glödde ifrån Vesuvius
Nu kommo vi till , betäckt med den jorn- I
varta lavan, utan vä ler cånestic. Våra åsnor
kände sig försigti med en, innan de gingo
ad endast långsamt,
k en uddåce, sköt fr
Genom en trä:
bålväg, der Si ka stielkar unpsköto, när-
made vi 0s5ss cCren dda. En skara soldater
sulto här kring en a drickande ur fogli-
till eskort er
nn nn
t rgen. Facklor upp-
tändes, vinden fattade uti låsan, liksom ville den
släcka och bortbläsa hvar enda gnista. Vägledda
ar det rörliga och skenet redo vi nu, un-
der den mörka aftonen, utåt den tränga fjellstigen,
örter lösa lavasivycken, tätt invid de diupa branter-
na; ändteligen höjde sig den kolsvarta askloppen
lik ett berg framför oss; vi skulle dit upp, men
längre än hit kunde våra äsnor icke gå; de stanna-
de qvar hos gossarna, som drifvit dem. Vägvisa-
ren gick främst med facklan, vi andra bakom ho-
nom, men i en oiemn linie, ty väsen gick branti
uppföre i den lösa ack äer vi sjönko ned till
knäna och vi kunde omöjligen gå bakom hyaran
dra, emedan stora, lösa stenar och lavablock lågo
i askan och rullade nod då vi trampade på dem;
för hvartannat sveg halkade vi ett tillbaka, hvarje
öronrblick föllo vi omkull i den svarta mörjan; det
var som om vi haft en blyvigt fästad vid våra föt-
ter. — aKuragel ropade vägvisaren framför 053,:
asnart äro vi deruppe;, men bergstoppen trycktes
gt ändigt vara på samma afstånd ifrån 055. Läng-
ten och nyfikenhet bevingade mig. och efier en tim
me voro vi uppe på spetsen, dit jag kom först utaf
dem allesamman.
Här utbredde sig för ögat en vidsträckt vyta af)
måttiet Javastycken, kastade om hvarandra; midt
på var ännu en askbög: det var käglan med den
diupa kratern; som en eldfrukt bängde månen rakt
uppöfv er den; — så högt hade den stigit, ehuru
bergei hindrade oss att förr än nu se den; men
detta varade också endast ett ögonblick; i det nä-
sta hvirfiade med tankens hastighet en kolsvart
rök upp ur kratern, det blef mörk natt rundt om-
kring, det djupa. tordönet rullade inuti berget, som
bäfvade urder våra fötter, vi nödgades hålla 03s
fast vid hvarandra för att ej falla, och nu hördes
ett dån, som kundrade kanoner endast svact kuno-
na efterhärma, röken skiljde sig, och en eldpelare
stod säkert en mil upp i den blåa luften; glödan-
de stenar flögo litt blodrubiner i den hvita elden,
jag tyckte dem, likt raketer, falla ned öfver 055,
men de sjönko i samma linia ned i kratern eller
ruilade glödande ned ifrån askhögen. Evige Gudi
stammade mitt bjerta och jag vågade knappt an-
das.
Vesuvius är i sitt söndagshumört, sade vägvi-j
saren och vinkade oss längre fram. Jag trodde:
vandringen bade slutat, men han pekade utåt slät-
ten, der hela horisonten var en skinande eld och
kämpastera gestalter rörde sig som svarta skugg-
bilder emot den starka eldgrunden; det var resan-
de, som stodv emellan 03s och den nedströmman- i
de lavan; vi hade, för att undvika den, gått om-
kring berget och bestego det från den ostliga elier
motsatta sidan. I dess oroliga tillstånd kunde vi
icke närma oss sjelfva kratern, men väl stället,:
der lavaströmmen likt källvatten flöt ned utefter
sidan af berget; vi lemnade derföre kratern till
venster och gingo fram öfrer bergsslätten, kraflan-
de oss öfver destora lavablocken. Derfanns hvar-,
ken väg eller gångstig. Det bleka månljuset, det;
röda fackelskenet på den ojemna ytan, gaf hyarie;
skugga, hvarje afsats utseende af en afgrund, enär:
vi endast sågo det diupa mörkret; åter ljöd det;
mäktiga tordönet under oss, allt blef natt och en
ny eruption lyste framför oss. Endast långsamt;
kännande oss före med händerna gingo och klättra-:
de vi emot målet, men snart kände vi, att allt som
vidrördes var varmt och alt en hetta liksom från;
en ugn uppsteg emellan lavastyckena. Nu låg enj
jemnare slätt framför oss: en lavaström, endast
tvänse dygn gammal, kbvars öfversta skorpa Tedan
var svart och hårdnad af luftens inverkan, men j
knappt en half ain tjock, under denna stod den
glödande lavan fomnsdjup; fast som isskorpan på:
en insjö låg här den hoplupna hinnan öfver ett
eldhaf. Här skulle vi öfver. På andra sidan lågo
åter de ojemna stenblocken, hvarpå främlingarne:;
stodo, skådande ned öfver den nya lavaströmmen,
som man först derifrån kunde komma i tillfälle att:
se. — En och en gingo vi med vägvisaren i spet-
sen, ut på skorpan, som var så het, att det kän-
des igenom skosulorna! Hettan bade rundt om-
kring sprängt stora remnor, bvarigenom wi Sågo ;
den röda elden under oss; om skorpan hade bru-
stit, skulle vihafva störtat uti ett eldhaf. Vi kän-
de oss före med foten och stego djerft på för att
snart komma längre fram, ty det brände under:
våra fötter, och likasom jernet, som börjar Särö-
las och svarina, genast blir eldrödt då det vidrö-
res, så visade sig kär samma verkan: på snön blif-
va svarta spår, här åter glimmade röda. Ingen af !
oss talade ett euda ord; ty vi hade aldrig förr !
kunnat ana höjden af den fora, bvari vi nu sväl-:
vade. Er engelsman, som, efter sin vägvisare, var
stadd på återvägen, passerade förbi mig just vi
det stället, som på alla sidorna var omgifvet at
remnor. I
cÄro häribland några engelsmän?, frågade han.
eItalienare och en dansk, svarade jag. A diavo-!
10! — Detta var hela samtalet der på stället. Vij
masa na vid da cfara hlanalan rå hvillra fara fon I