uppmärksamheten på den omständigheten, att det i ganska många, ja väl i de flesta fall skulle blifva omöjligt att öfverbevisa en embetsman i Grefve Cronstedts ställning, om något uppsåt att göra andra skada eller sig sjelf nytta, derest detta uppsåt ej finge presumeras af handlingen. En sådan embetsman kan nemligen, än genom ett lagligt, än, såsom händelsen nu varit, genom ett olagligt inflytande, tillvägabringa stadgar, skadliga för en part eller det allmänna och nyttiga för en annan, utan att någon menniska är i stånd att framlägga bevis på, att det skett i uppsåt, att embetsmannen skulle göra sig sjelf nytta, eller någon annan skada. En embetsman, för ex., som ej är fastighetsägare, ej drifver handel eller bruksrörelse, hur kan om honom bevisäås, att han haft nytta af något visst stadgande, rörande nämnde yrken; och likväl är sådant mycket möjligt, och exemplen, att äfven en sådan, till utseendet ointresserad person rätt väl förstått, att, genom utfärdade stadgar, tillfredsställa sina egna fördelar eller sin obenägenhet mot någon viss person, sin tillgifvenhet för ett visst parti eller sin hätskhet emot ett annat, ej så alldeles oerhörda. Blotta afsigten att utgifva sin egen enskilda tanka till allmän efterlefnad, i stället för den lagliga myndighetens, är redan uppsåt nog, och vådan af sådane tilltag utan tvifvel förnämsta anledningen, hvarföre lagstiftarn i detta, liksom flera andra fall, aktat sig för att qvalificera uppsåtet. Märkligt är äfven, att JustitieOmbudsmannen uttyckligen anmärker, watt åtminstone flere ibland de af grefve Cronstedt i reglementet gjorda förändringar, huru de än må af honom förklaras, likväl uppenbarligen kunnat åstadkomma skada eller förlust för det allmänna eller en skilda;c ty i detta antagande ligger den åsigten, att åtminstone sakens beskaffenhet icke förbjuder presumtionen af något annat uppsåt, än blott afsigten att till efterlefnad befordra sina egna meningar eller att tillfredsställa skrifklådan. Äfven le gros bon sens finner sig otillfredställd af Hr Just. Ombudsmannens argumentation och dess resultater. Deri lägges Gr. C. till last, att han genom tilltaget med reglementet icke allenast visat den största ohörsamhet och vanvördnad mot Kongl. Maj:ts nådiga bud och befallningar, utan derjemte i lika hög grad oförsynt förnärmat och kränkt Kongl. Maj:ts å reglementet gilne stadfästelse, som egenmäktigt missbrukat det förtroende, Kongl. Maj:t i nåder lemnat förvaltningen, och på denna, visserligen mycket generella qvalifikation, yrkas tillämpning af 42 . 4 kap. Rätteg. Balken, angående domare, som fäller corätt dom), hvilket visserligen icke heller, och lika litet som hvarje annat missdåd, bör anses enligt med Kongl. Maj:ts bud och befallningar, men ändock både till sättet och effekten synes betydligen skilja sig från grefve C:s gerning. Det temligen svårfattliga sammanhanget mellan rubriken och det åberopade lagrummet har derföre gifvit många anledning att fråga sig, hvarföre den gerningen, att med egen hand inskrifva och sedan till trycket befordra vissa förändringar i Konungens beslut, honom oåtspordt, ej bör kallas förfalskning, och huruvida en sådan gerning, hvilken asnart sagdt liknar den, att lita trycka vissa stadgar i Konungens namn, icke skulle innefatta en farligare förbrytelse, än ett vanligt, om än uppsåtligt embetsfel. Utan att tala om vådan för det allmänna af ett dylikt tilltag, är det ock i sanning svårt att inse, huru det kan betraktas som en embetsåtgärd; det har verkligen mera utseende af ett serskildt brott, hvars qvalitet ej mildras deraf, att det blifvit begånget af en högt betrodd man. Att dessa reflexioner icke förestafvas af nåsot begär att se all lagens stränghet uppfylld på den anklagade personen, behöfver väl ej nämnas; hans dom ligger redan i relationen till Justitie Ombudsmannens slutpåstående. Men att konklusionen efter denna relation så betydligt kommit att afvika från hvad man, med godt skäl, trott sig böra vänta, är en sak, som utan vifvel fordrar förklaring. Man taget visserlisen för afgjordt, att Justie Ombudsmeannoen til lenna afvikelse äger eller tror sig äga skäl, som cke ligga inom konsiderationernas område, men let vore angeläget, att de meddelades almäneten, emedan icke i målets utgång, utan i grundatsernas upprätthållande, ligger styrkan och agnet af Justilixe Ombudsmannens åtgärder, och medan det terde vara nödvändigt att icke tilåta vidare utveckling af det kamaraderi, som mn se. OA a FE