Åtskillige af Harmoniska sällskapets ledamötej
deltogo i sång för tillfället. Hela kyrkan val
uppfylld af folk. Före processionens början ut-
delades till de deruti deltagande följande verser
-löfver den aflidne:
Så har ditt hjerta brustit. Tyst är sången.
Från krans och lyra gick du, Tassos vän!
Till själsförvandters möte är du gången:
Stagnelius sin broder fått igen.
Liksom en sträng, men trogen vän, behofvet
Dig följde, manande till strid alltjemt.
Dock gick du segrande igenom profyet:
Till klagan aldrig du din lyra stämt.
Din första kärlek var till fosterlandet:
Din ungdoms hela bildning närde den.
Ditt mogna snille knöt det andra bandet
Med konstens fosterjord, Italien.
Med lyran på din arm, igenom töcknen
Du gick: vid sången ljusnade din stig.
Gestalter mötte: Lejonet i Oknen,
Och Tasso, Konung Euzio, följde dig.
Dig helsade de Svenska Hjeltars hvimmel,
Med Runesvärd, ur stolta segrars larm.
Allt skönt och ädelt fann sitt hem, sin himmel,
Bland tonerna uti din rika barm.
En helig offereld på altarhärden,
För Gudars skull, din rena själ förbrann.
Dess rot låg djupt i hjertat utaf verlden,
Dess spets till solen sträfvade och hann.
—i—
— Några notfiskare, som natten emellan
Lördagen och Söndagen i Norrström härstädes
utlagt sina not, fingo deri en lika oväntad som
bedröllig fångst, nemligen liket efter en död
karl, som tyckes länge ha legat i sjön, och om
hvilken man ännu ej kunnat erfara hvem han
varit.
— I Söndags inkom en person vid namn
Strandberg, f. d. korrektionist och straffad för
fylleri, till en skoarbetare Carlberg i Catharina
församling. Vid middagsbordet, der han bjöds
qvarstanna, föll han plötslig i golfvet, och då
man skyndade till bans hjelp, var han redan
död.
— I dag har guldsmeden Lindbergh, åtföljd
af en oräknelig folkskara, varit uppförd till
Poliskammaren, till fortsättning af förhöret, an-
gående det i hans butik funna tjufgods. En
mamsell Hedström lärer nu äfven igenkänt en
silfverthesked, som varit henne frånstulen. På
den för Lindbergh ingifne borgen har Öfver-
ståthållareembetet förklarat sig icke kunna fä-
sta något afseende. Vid förhörets början in-
lemnade Lindhergh, som i dag var något min-
dre käck i tonen än förra gången, en skrift,
innehållande ett och annat, och deribland en
anhållan att blifva fri ur häktet. På tillfrågan,
hvilken hade författat skriften, svarade Lind-
bergh, att den vore af honom sjelf, samt upp-
gaf ytterligare på spörsmål hvilken hade skrif-
vit den: Jo-o, ja-ag har författat den sjelf,
fast en annan renskrifvit den. Bestämdare
kunde han ej svara, men yttrade: cJa-jag sitter
ibland tre jurister, och en af dem har skrif-
vit den,, hvilket han vidare uppgaf hafva varit
en liten tjock karl,. Saken är åter uppskju-
ten till Torsdagen, och Lindbergh återfördes till
häktet.
Hvilken serdeles skadegladje allmänt råder,
för det denne, länge såsom tjufgömmare miss-
tänkte man, blifvit ertappad, skönjes ej blott
af den begärlighet, hvarmed en rnassa af men-
niskor söka tränga sig fram att få närvara vid
förhören; alla dagar hafva paskiiler, dels skrif-
na på papper och uppklistrade, dels med krita
på dörrar och fönster, varit synliga på Lind-
berghs boning; en visa är utgifven om honom
O. S. Vv.
— EE
— Justitieombudsmannens slutpåstående mot
FCaAantraamiralan Grafva Cranctadt I hufenrdoca I