Jorbenatt om den altradda provinsens Iria ut-
öfning af dess religion, egendomsrätt och pri-
vilegier o. s. v. Pekka Kuoharinen har således
ovederläggligen bevisat ett af de två: alt förfat-
taren till brochyren com allianstraktatena i den-
na direkte ådagalagt antingen en gränslös o-
kunighet, eller en skamlöshet och ett hån mot
fordna landsmän, hvilka endast kunna finnas hos
charlatanen eller den af fanatism helt och hål-
let förblindade partigängaren, men i båda fallen
äro ovärdiga den, som vill njuta ett litterärt
anseende.
Så tillintetgjord hafva vi icke nyligen sett
en politisk diktare; men detta hindrar honom
säkert icke att åter framträda med lika grun-
dade påfund. Det obegripligaste är dock, att
äfven Hr Geijer kunnat fästa en sorts upp-
märksamhet vid dikterna, förmodligen emedan
de passade honom förträffligt i hans företag att
förgylla 4842 års politik. Han medger väl,
att diktaren är faktiskt vederlagd och synes
bafva tagitj amolnet för Juno:a men dimedler-
tid kan han ej neka, att molnet också är ett
slags verklighet.c Och detta aslags verkligheta
skall han sjelf hafva visat i det föregående,
neml.. i sin expos af Anjala förbundet. Nu
se vi således, hvarföre Jenna exposå gjordes;
men att ändamålet icke vinnes, om ej hos de
enfaldigaste, torde vara lätt att visa.
Ingen underkufvad provins har hyst en sä
allmän fiendskap mot underkufvaren, att icke
några få individer kunnat vinnas på hans sida
England ägde, äfven i början, anhängare bland
Irländare och Skottar, ja ibland Fransmännen
under den stora eröfringen på 4300 och 4400
talen. Sjelfve Napoleon hade ett anhang i Spa-
nien. Häraf vill man väl icke draga den slut-
sats, att franska nationen var nöjd med engels-
männen eller den spanska med fransmännen?
än mindre att de fordne och, som man kallat
den urminnes besittningen, rättmätige beher-
skarne icke skulle kunnat åter insättas, utan
att en vald församling af ombud specielt yttrat
sig, sedan nationen i massa redan yttrat sig,
med undantag endast af den högst obetydliga
falang af lycksökare, som anslutit sig till eröf-
raren. Eröfringen ansågs alltid såsom ett blott
factum, icke som en rätt; ) och detta är så
mycket bestämdare förhållandet, när icke ett
val, en tillstymmelse af dynasti-förändring, u-
tan ett afträdande från en existerande souve-
rain stat till en annan ägt rum. Man har hit-
tills aldrig satt i fråga, att en provins, som
kunnat afträdas, ju kan afträdas tillbaka. Och
något annat inträffade aldrig med Finland, ef-
ter hvad Pekka Kuoharinen bevisat, och hvad
Hr Geijer erkänner honom hafva bevisat.
Vi kunna således icke fatta de betänklighe-
ter, som Hr G. ger sig mine af att hysa i af-
seende på rättmätigheten af ett återlemnande;
och ännu mindre kunna vi dela hans tvifvels-
mål om Finnarnes belåtenhet med att återkom-
ma till Sverige. Vi anse oss böra anföra hans
ord om den amolngestalta, för hvilken han bäfs
var, eller åtminstone vill synas bäfva; att han
dermed menar den finska aristokratien, har lä-
saren redan insett. Vi känna ock,e säger han,
agenom det föregående, att detta moln långt
cförut hade stått öfver horisonten och insugit
astrålar af den sol i öster, som kanske slutli-
asen är ämnad att förtära det. Längre fram
yttrar han sig tydligare: aIbland dess (svensk
dags och svensk odlings) nya politiska frukter
ckänna vi blott en, med kanske nationella fin-
aska anspråk, som skjutit i höjden: -— det fin-
aska magnatskapet — hvars svenska anor vi
adock ej kunna förneka, men hvilket torde va-
ra något sämre, än dess fäderne på denna si-
dan Östersjön, och äfven än det ryska, såvi-
cda imitationen vanligen faller nedom sitt ori-
(ginal.a
Och detta skulle då vara ett skäl? Det skul-
e då vara ett bevis på den avälsignelse,x Hr
G. lyser öfver Sveriges gamla fosterbröders
svenska lag och odling, att han anser Finland
) En mycket trovärdig man har berättat en
anekdot, som visar, huru åtminstone allmo-
gen i Finland fattat förhållandet. Flera år
efter freden, till och med efter 4842 års
traktat reste den i fråga varande mannen i
Finland och blef af en, annars förståndig
bonde frågad, ahuru länge ofriden skulle
räcka. — Hvilken ofrid? — Det måtte väl
vara ofrid, då fienden ännu är i landet.c Så
av Pan ot 4änRnlhaRn 1... vy — a-