mouvemang, som derati kan uppsta. HKarakte.
ristiskt skall det i detta hänseende blifva att se
huru Minerva, som tillhör en viss serskild frak-
tion inom styrelsepressen, kan komma att yt-
tra sig.
OM 41842 ÅRS POLITIK ELLER ALLIANS-
TRAKTATEN MELLAN SVERIGE
OCH RYSSLAND.
i anledning af cLitteraturbladet för December
1838 samt aFinland och dess framtid, aj
Pekka Kuoharinen.a
Fjerde och sista Artikeln.
För sin beredvillighet, att uppoffra landets
naturliga politik, betaltes Sverige, enligt hvad
i sista artikeln visades, af de höga allierade med
(det nöjet att afträda sin sista återstående pro-
vins på andra sidan Östersjön; men Sveriges
ära var återupprättada, och vi voro alltför hög-
sinte att få någonting i ersättning för det af-
trädda. De allierade voro äfven allför hög-
tänkte att påtruga oss något; och sålunda gingo
gingo vi från kriget tomhändta. En penning-
summa utbetaltes väl af Preussen för pommer-
ska domäner, men tillföll icke Sverige eller
svenska folket, utan några officerare, som fått
domänerna i förläning. Detaljerne af Guade-
loupes återköpande är icke här stället att vid-
lyftigare omorda; men så mycket är bekant, att
svenska statsverket derom vet intåt. I Åbo
beviljades en s. k. rubelfond; för den inköptes
Helgeandsholmen; och huru historien om denna
statstillhörigheten slutades, derom vet Stock-
holms Magistrats protokoll att berätta. Den
stora ersättningen, som ingalunda bekostades af
de höga allierade, utan togs, eller rättare anvi-
sades oss att taga, från en, icke de allierades,
utan Napoleons allierad, bestod i en sorts för-
ening med ett land, hvars besittning, om det
än varit besittning, icke flyttade ens vår huf-
vudstad en tum från arffiendens gräns, eller hin-
drade honom att bygga sina förskansningar mot
Stockholm på samma klippa, der våra förskans-
ningar för Stockholm rätteligen borde ligga.
Med ett ord, icke Åland, icke Torneå stad, icke
en by, icke eit torpställe återfick Sverige, ge-
nom 4842 års politik, af allt det, på hvars
återvinnande 4840 irs politik egentligen var
beräknad. En vinst måste hvarje frihetsäl-
skande svensk man erkänna; men den var vis-
serligen icke då beräknad: Sverige erhöll bred-
vid sig, och med sig förenadt, ett rike med
fria institutioner, hvilka icke kunna blifva utan
inflytande på vårt statskick, och hvilkas bevil-
jande säkert är grunden till mången ångerfull
betraktelse (se vissa tidningars qvidande om en
förening att gråta åt). Men, såsom wi sagt,
denna vinst för svenska nationen var lika litet
beräknad, som någon annan, och var moralisk.
Skulle våra materiella fördelar åter blifvit af-
sedda, så hade ett penndrag om t. ex. Sundska
tullen — efter som ändock det var Danmark,
som skulle betala fiolerna — varit af större
vigt än månget annat. Mellan stater, som länge
legat i strid med hvarandra, finnas vissa huf-
vudfrågor, som aldrig glömmas, utan alltid åter
framstå, så ofta den ene har knifven på den
andres strupe. Bland dessa frågor mellan Sve-
rige och Danmark är Sundet den vigtigaste.
Men den svenska diplomatiken år 1842 tyckes
visst icke hafva bingenting lärt och ingenting
glömta, såsom Napoleon sade om Bourbonerna.
utan tvärtom ingen ting lärt och all ting glömt.
Ett glömdes dock icke, det måste man vara
ärlig nog att erkänna: Sveriges ära återupp-
rättades genom liqvideringen af dess utländska
skuld. Om den saken låter ingenting ytter-
ligare säga sig, åtminstone icke ännu på en tid.
Man känner Napoleons anbud, i fall Sverige
hade velat förena sig med honom: Finland och
20 millioner -franes. Om millionerna vilja vi
icke tala, ty de hade väl aldrig kommit Sve-
rige tillgodo; men så mycket mera hafva vi
att säga om den gamla trogna delen af Sverige,
Nyss som en blodig sköld ifrån statens hjerta
Tyckta,
Sverige önskade och hoppades, Finland ön-
skade och hoppades äfven en återförening. Då
skulle ännu ingen menniska hafva utan förvå-
ning hört omtalas en hop inkast och betänk-
BR Tr SL a 1 EE JA oe