heter du skriver mig om din Fru och din pojkar, de raska ynglingarna. Likväl torde di i anledning af sednare delen af ditt bref titlå ta mig yttra, att du borde akta dig att skrif va om saker, dem du icke förstår, och di hör, som du väl bäst torde känna med di; sjeif, politiken. Jag vill med några korta cita tioner söka göra detta så tydligt för dig sor möjligt, väl vetande, att du för vår gamla vänskaps skull sedan vi voro kamrater i skolan icke illa upptager en anmärkning af den, som sett sig litet mera om i verlden, och att så dant icke kan vara något ondt menadt å mir sida; ty det är icke ju ditt fel, om du icke fått några serdeles pund af Vår Herre. cFörst och främst har du alldeles bakvänd uttydt den klagan, jag i mitt förra bref förde öfver amassan af oppositionspressen, då min mening var, att denna press alldeles för litet håller efter vederbörande, men du deremot tyckes hafva tagit det tvärtom. För öfrigt få vi väl nöja oss med de oppositionstidningar vi hafva, så längre inga bättre finnas. Du menar, att dessa tidningars redaktörer icke förvärfvat sig den Äkännedomda och acerfarenhet, som endast kan vinnas i de lägre tjenstemannagraderna,e och detta kan väl hafva sin riktighet, så framt icke, — hvilket jag tycker mig minnas hafva hört, — dessejredaktörer dels varit, dels ännu äro tjensteman, då detta inkast förfaller. Men, kära du, hvad skole vi då säga om våra högste embetsmän, af hvilka en så stor del aldrig gått igenom dessa lägre tjenstemannagrader, utan hoppat från ett regemente eller hofvet upp till chefsplatserna. Deremot har du alldeles orätt i att fördöma redaktörerne, för det de äro ufilosofie magistrar;c och jag kan icke förklara din motvilja mot innehafvandet af denna lärdomsgrad från något annat, än att du sjelf aldrig var i stånd att taga densamma, såsom din salig far, den hedersgubben, ville; men orsaken var, som du mins, egentligen ditt ständiga begär att slå dank och spela käglor vid Eklundshof; hvarföre du ock gjorde rättast att taga till pliten i stället för att taga examen. Annars är det visst önskeligt för en tidningsskrifvare, att icke blott hafva genomgått akademien, utan äfven i synnerhet ckansliet;sv hvarpå man har bevis i de tidningar, som redigerats af Protokollsoch ExpeditionsSekreterare, såsom Granskaren, Stockholmstidning, Svenska Minerva, Argus den fjerde, m. fl. hvilkas stora skicklighet iatt uppdraga ett system för lagstiftning och regering burit så herrliga frukter åt fädarneslandet. Men för ait komma tillbaka till oppositionstidningarna: du säger, att till dessas redigerande blott behöfves en alekande sarkastisk pennacw och att det är derigenom de vunnit prenumeranter. Vet Du, min bror, att detta tycker jag redan icke är så litet i vår tråkiga tid, cch jag önskade verkligen att du hade denna egenskap, så vore dina bref icke så förbaskadt torra, som de nu äro, då man vid genomläsningen : deraf tycker sig likasom gå och trampa bland kokorna i en trädesåker. Vidare säger du, att om man derjemte skrifver ett språk, som Madam Broberg Comp. förstå, så får man nog prenumeranter. Jag har icke den förmån att känna madam Broberg, som jag hört skall vara död för ett par år sedan, och vet således icke hvad det är för ett språk, som hon bäst förstår, om det är det lekande och sarkastiska eller något annat; men i alla fall tycker jag, att det är bättre att skrifva det, som hvem som heidst kan förstå, än att skrifva så, att ingen förstår det, hvilket, Gudi klagadt, icke så sällan är händelsen med de många hopstaplade meningarna i våra embetsmemorialer och domstolsutslag. Kommer Du icke ihåg, hvad vi under vår gymnasiitid hörde om Cato, huru han alltid förut läste upp för sin piga de tal, han tänkte hålla på forum, och ändrade eller strök ut, hvad hon ej kunde fatta, och huru Lektorn i grekiskan ständigt berömde Homerus och Herodotus, för det de skrefvo så enkelt och lättfattligt. Men Du brydde Dig aldrig om att behålla sådana saker i minnet, och derföre är det väl icke heller värdt, att jag nu påminner om dem. — Uti Din klagan öfver brist på solidare föda, igenkänner jag Din gamla förkärlek för ärter med fläsk samt grissylta, som Du till uppasserskornas förnöjelse ständigt ropade på hos Uhrbergs i verlden; men hvad tidningarna beträffar, tycker jag Du deri har orätt. Tvertom klagar man här på orten icke sällan öfver, at!