heter du skriver mig om din Fru och din
pojkar, de raska ynglingarna. Likväl torde di
i anledning af sednare delen af ditt bref titlå
ta mig yttra, att du borde akta dig att skrif
va om saker, dem du icke förstår, och di
hör, som du väl bäst torde känna med di;
sjeif, politiken. Jag vill med några korta cita
tioner söka göra detta så tydligt för dig sor
möjligt, väl vetande, att du för vår gamla vän-
skaps skull sedan vi voro kamrater i skolan
icke illa upptager en anmärkning af den, som
sett sig litet mera om i verlden, och att så
dant icke kan vara något ondt menadt å mir
sida; ty det är icke ju ditt fel, om du icke
fått några serdeles pund af Vår Herre.
cFörst och främst har du alldeles bakvänd
uttydt den klagan, jag i mitt förra bref förde
öfver amassan af oppositionspressen, då min
mening var, att denna press alldeles för litet
håller efter vederbörande, men du deremot
tyckes hafva tagit det tvärtom. För öfrigt få
vi väl nöja oss med de oppositionstidningar vi
hafva, så längre inga bättre finnas. Du menar,
att dessa tidningars redaktörer icke förvärfvat
sig den Äkännedomda och acerfarenhet, som endast
kan vinnas i de lägre tjenstemannagraderna,e
och detta kan väl hafva sin riktighet, så framt
icke, — hvilket jag tycker mig minnas hafva
hört, — dessejredaktörer dels varit, dels ännu ä-
ro tjensteman, då detta inkast förfaller. Men,
kära du, hvad skole vi då säga om våra hög-
ste embetsmän, af hvilka en så stor del aldrig
gått igenom dessa lägre tjenstemannagrader, utan
hoppat från ett regemente eller hofvet upp till
chefsplatserna. Deremot har du alldeles orätt i
att fördöma redaktörerne, för det de äro ufilosofie
magistrar;c och jag kan icke förklara din motvilja
mot innehafvandet af denna lärdomsgrad från
något annat, än att du sjelf aldrig var i stånd
att taga densamma, såsom din salig far, den he-
dersgubben, ville; men orsaken var, som du
mins, egentligen ditt ständiga begär att slå dank
och spela käglor vid Eklundshof; hvarföre du
ock gjorde rättast att taga till pliten i stället
för att taga examen. Annars är det visst ön-
skeligt för en tidningsskrifvare, att icke blott
hafva genomgått akademien, utan äfven i syn-
nerhet ckansliet;sv hvarpå man har bevis i de
tidningar, som redigerats af Protokolls- och Ex-
peditionsSekreterare, såsom Granskaren, Stock-
holmstidning, Svenska Minerva, Argus den
fjerde, m. fl. hvilkas stora skicklighet iatt upp-
draga ett system för lagstiftning och regering
burit så herrliga frukter åt fädarneslandet. Men
för ait komma tillbaka till oppositionstidnin-
garna: du säger, att till dessas redigerande blott
behöfves en alekande sarkastisk pennacw och att det
är derigenom de vunnit prenumeranter. Vet Du,
min bror, att detta tycker jag redan icke är
så litet i vår tråkiga tid, cch jag önskade
verkligen att du hade denna egenskap, så vore
dina bref icke så förbaskadt torra, som de
nu äro, då man vid genomläsningen : deraf
tycker sig likasom gå och trampa bland
kokorna i en trädesåker. Vidare säger du,
att om man derjemte skrifver ett språk,
som Madam Broberg Comp. förstå, så får man
nog prenumeranter. Jag har icke den förmån att
känna madam Broberg, som jag hört skall vara
död för ett par år sedan, och vet således icke
hvad det är för ett språk, som hon bäst för-
står, om det är det lekande och sarkastiska
eller något annat; men i alla fall tycker jag, att
det är bättre att skrifva det, som hvem som
heidst kan förstå, än att skrifva så, att ingen
förstår det, hvilket, Gudi klagadt, icke så sällan
är händelsen med de många hopstaplade menin-
garna i våra embetsmemorialer och dom-
stolsutslag. Kommer Du icke ihåg, hvad vi un-
der vår gymnasiitid hörde om Cato, huru han
alltid förut läste upp för sin piga de tal, han
tänkte hålla på forum, och ändrade eller strök
ut, hvad hon ej kunde fatta, och huru Lek-
torn i grekiskan ständigt berömde Homerus och
Herodotus, för det de skrefvo så enkelt och
lättfattligt. Men Du brydde Dig aldrig om att
behålla sådana saker i minnet, och derföre är
det väl icke heller värdt, att jag nu påminner
om dem. — Uti Din klagan öfver brist på soli-
dare föda, igenkänner jag Din gamla förkärlek
för ärter med fläsk samt grissylta, som Du till
uppasserskornas förnöjelse ständigt ropade på hos
Uhrbergs i verlden; men hvad tidningarna be-
träffar, tycker jag Du deri har orätt. Tvertom
klagar man här på orten icke sällan öfver, at!