och den tiliga väntans underverk, den i tio långa år oföränderligt tillgilna makan, som ej afstått från sin rätt till den utrogne postiljonen i Lonjumeau. Må ingen läsare eller åskådare tviflande runka på hufvudet åt detta underverk. Det har emotsägligen tilldragit sig mellan åren 4756 orh 4766, och den, som tviflar, kan genom denna pjes öfvertyga sig om, buru orätt han har. Skulle någon tycka, att den rika och sköna fru de Latour icke vidare bördt bry sig om den förrymde postiljonen och den flygtige aktören, så hänvisa vi honom, ej blott till författarens vilja, utan äfven till det trogna qvinnobjertat. Det lönar icke särdeles mödan att tvista om med någondera om deras tycken, vi låta dem derföre vara sådana de äro, åtnöjande oss med att tillägga, det styckets dialog är rätt naift hållen och öfversättningen en ibland de bättre, man i sednare tider hört från vår teater. Originalet innehåller bland annat nägra rätt svåra ordspel, hvilka ingalunda äro illa återgifna. Musiken i denna operett äger, i vår tanka, ett betydligt företräde framför den i Alphyddan af samma författare. Intrigen är, med afräkning af ett par här ofvan anmärkta besynnerligheter, ganska qvickt uttänkt, och gör pjesen högst underhållande, så att det säkert blir en af de bästa kassapjeser, oaktadt man i de fiesta melodierna, sowm nästan alla efter styckets natur, hafva en glädtig och dansant karakter, igenkände bekanta från åtskilliga af de francaiser, hvilka dansas på: balerna, och som blifvit tagna härifrån. Postiljonens visa i första akten, med sina riturneller, är ostridigt det vackraste liksom det ryktbaraste numret och anslår alla med sin glada ton och sin riturnell, åtföljd af den klatschande och slamrande instrumentieringen, som ända till illusion påminner om de glada postiljonerna t Normandie, med deras muntra sång, deras oupphörliga smällande med sina långa piskor och ljudet af de många bjelirorna, när de sätta af i galopp med sina frodiga sprakfålar. Hr Sällström har äfven i andra akten tvenne utmärkt vackra arier, och var vid god röst. Mamsell Ficker, som utförde Madelaines roll, var på sångens och röstens vägnar tydligen för svag för första arian i andra akten, som derföre borde afkortas om ej alldeles borttagas, men i flera andra numror tog hon sig rätt försvarligt ut. Deremot kunne vi ej underlåta att göra henne en kompliment för hennes verkligen förträffliga spel, och ifven den svåra scenen med den dubbia rollen i tredje akten skulle, blott med litet starkare ryancering i målföret, lemna föga öfrigt att önska. Markisens och Bijus roller gåfvos ock påda ganska bra af Hrr Habicht och Kinmanson. — Drottningen, Kronprinsen och Kronprinsessan hedrade recettagaren med sin närvaro. RR YA RE