och den tiliga väntans underverk, den i tio
långa år oföränderligt tillgilna makan, som ej
afstått från sin rätt till den utrogne postil-
jonen i Lonjumeau. Må ingen läsare eller
åskådare tviflande runka på hufvudet åt detta
underverk. Det har emotsägligen tilldragit sig
mellan åren 4756 orh 4766, och den, som
tviflar, kan genom denna pjes öfvertyga sig
om, buru orätt han har. Skulle någon tycka,
att den rika och sköna fru de Latour icke vi-
dare bördt bry sig om den förrymde postiljo-
nen och den flygtige aktören, så hänvisa vi
honom, ej blott till författarens vilja, utan äf-
ven till det trogna qvinnobjertat. Det lönar
icke särdeles mödan att tvista om med någon-
dera om deras tycken, vi låta dem derföre
vara sådana de äro, åtnöjande oss med att til-
lägga, det styckets dialog är rätt naift hållen
och öfversättningen en ibland de bättre, man i
sednare tider hört från vår teater. Originalet
innehåller bland annat nägra rätt svåra ordspel,
hvilka ingalunda äro illa återgifna.
Musiken i denna operett äger, i vår tanka,
ett betydligt företräde framför den i Alphyd-
dan af samma författare. Intrigen är, med af-
räkning af ett par här ofvan anmärkta besyn-
nerligheter, ganska qvickt uttänkt, och gör
pjesen högst underhållande, så att det säkert
blir en af de bästa kassapjeser, oaktadt man i
de fiesta melodierna, sowm nästan alla efter
styckets natur, hafva en glädtig och dansant
karakter, igenkände bekanta från åtskilliga af
de francaiser, hvilka dansas på: balerna, och
som blifvit tagna härifrån. Postiljonens vi-
sa i första akten, med sina riturneller, är
ostridigt det vackraste liksom det ryktbaraste
numret och anslår alla med sin glada ton och
sin riturnell, åtföljd af den klatschande och
slamrande instrumentieringen, som ända till il-
lusion påminner om de glada postiljonerna
t Normandie, med deras muntra sång, de-
ras oupphörliga smällande med sina långa
piskor och ljudet af de många bjelirorna, när
de sätta af i galopp med sina frodiga sprak-
fålar. Hr Sällström har äfven i andra ak-
ten tvenne utmärkt vackra arier, och var
vid god röst. Mamsell Ficker, som utför-
de Madelaines roll, var på sångens och rö-
stens vägnar tydligen för svag för första arian
i andra akten, som derföre borde afkortas om
ej alldeles borttagas, men i flera andra numror
tog hon sig rätt försvarligt ut. Deremot kun-
ne vi ej underlåta att göra henne en kompli-
ment för hennes verkligen förträffliga spel, och
ifven den svåra scenen med den dubbia rollen
i tredje akten skulle, blott med litet starkare
ryancering i målföret, lemna föga öfrigt att
önska. Markisens och Bijus roller gåfvos ock
påda ganska bra af Hrr Habicht och Kinman-
son. — Drottningen, Kronprinsen och Kron-
prinsessan hedrade recettagaren med sin när-
varo.
RR YA RE