Article Image
lärfts-, sidenoch klädeskramhandlarne, i följ al förment intrång på hvarandras område. Det ä nu nära ett år sedan de bekymmer, som här af väcktes, gåfvo anledning till en genom un derdånig deputation framburen supplik, att f någonting bestämdt stadgadt till undvikande a dylika ledsamheter framdeles. och ett sådan bestämmande beror uteslutande af regeringen Månne man sedermera sett någonting åtgjord i och för tillfredsställandet af denna billiga ön skan,j om icke dess vaniiga affärdande med ned sättandet af en kommitt? Eller har hela frå gan ens med ett ord blifvit afhandlad, mindri utredd, i någon af styrelsens tidningar? Acl nej! de värda kollegerne hafva varit sig lika detta fall, som i alla öfriga. Oppositionspres sen deremot har åtminstone försökt att gör hvad den kunnat, för att bringa denna, lika som flere likartade näringstvister under någr: större och allmännare hufvudbegrepp, utan hvil ka det är alldeles omöjligt att ieke genast åte: trassla in sig i detaljerna, dels derföre att d serskilda yrkena och deras produktioner äro så mångfaldiga och många så mnärbeslägtade och beroende af hvarandra, att det är omöjligt at förmyndra och resa råmärken och gärdesgårdar mellan hvart och ett af dem serskildt, u: tan att öka, i stället för minska villervallan (hvarpå Kommerskollegii förslag är ett nogsamt bevis); dels derföre att nya slöjder och näringai dagligen uppkomma, som då genast fordrade eti nytt förmyndrande, alltid på någons bekostnad. Det är af denna anledning, som vi alltid tillhört den tankan, att näringarna borde få i hufvudsaken reglera sig sjelfva, och att, om vissa råmärken nödvändigt skola finnas, dessa då måitte utstakas endast mellan vissa större afdelningar eller associationer af yrken, så att icke någon skilnad måtte göras emellan rättigheterna att tillverka eller försälja produkter af samma råämne, eller hvilkas frambringande fordra nästan samma slag arbete; att sålunda skillnaderna måtte försvinna emellan t. ex. knifsmeder, klensmeder och hofslagare, mellanskomakare, skoflickare och barnskomakare, samt embetsföreningarna blifva gemensamma åtminstone för alla dem, som t. ex. arbeta i trä, dem, som arbeta i metall och dem, som arbeta i läder; likaså dem, som handla med tyger, med lifsmedel o. s. v. utan åtskillnad. Framför allt hafva viframställt den grundsatsen, att en friare inrikes handel vore nödvändig i samma mån, som förbuden emot utländska varors införande släppes efter, och den inhemska arbetsfliten sålunda sättas i tillfälle att täfla med utlänningen, hvilket icke kan ske på annat sätt, än att den delen af slöjderna, sem hufvudsakligen afser att producera färdiga artiklar för handeln, får tillfälle att samla sig på de ställen, hvarest största arbetsskickligheten är att tillgå (såsom förhållandet t. ex. är med smiden i Eskilstuna), och derifrån sedan sprida sina alster öfver hela riket. Uti denna syftning var det ock, som Utgifvaren af detta blad vid sistlidne riksdag yttrade sig dels i ett utförligave anförande, rörande tullsystemet, dels i en motion, som afsåg, att genom en förändrad beskattning i städerna undanrödja de verkliga skäl till klagomål och den giltiga invändning emot näringsfriheten, som borgerskaperne äga deruti, att de ensamt få vidkännas onera till staden, medan deras monopol kringskäres. Vi hafva sedermara haft den tillfredsställelsen, att detta förslag vunnit mer än en insigtsfullt mans bifall, ehuru detsamma icke lyckades erhålla något understöd i utskotten, hvilket kanhända icke eller var så underligt, då det stod i sammanhang med nödvändigheten af en omreglering i åtskilliga af städarnas municipala inrättningar: en fråga, hvilken befanns alltför vidlyftig, att då för tillfället vidröra. Det är ganska möjligt, att dessa åsigter kunna innefatta misstag, som vid närmare pröfning behöfva jemkas och undanröjas; men det anförda visar åtminstone, att det icke endast är skrik och illvilja, som hörts från oppositionspressens sida, utan att den jemväl någorlunda konseqvent gjort sig reda för, hvarut den vill, och icke eller förbi-. sett svårigheterna eller de billiga anledninsarna till klacan nå andra sidan.

7 februari 1839, sida 3

Thumbnail