lianernas vana. aFarväl Markis! — Farväl Vis-
conde
En stund derefter bultade en af dem på en snic-
kares port. cÄr du herre här i huset? — aJa,
Ers Nåd. — .En Neger har nyss gålt in här: till-
hör han dig?— cAr det han, som bar vattenkru-
kan? — Ja; vet du, att han är vacker och väl-
växt? — aDet är inte alltihop, Hans Nåd, det är
en ärlig, trogen gosse: jag låter honom sköta mi-
na barn, och jag kan allvid lita på honom. —
Jag vill gerna köpa honom. — aMen jag säljer
honom inte, om än Ers Nåd bjöde mig femtio qva-
drupler. — cOch om jag bjöd dig hundra? —
aJag skulle ändå inte sälja honom. — cEtthundra-
femtio? — aInte då heller. — Nå väl, trehun-
dra! — aDet är en egendom mot en annan, Ers
Nåd; men den, som ni bjuder mig, är vida större
än min: jag antar således budet. — cÄr handeln
nu afslutad? — afal — Vid Evangelium?, -—
cJal, — cKom att hemta penningarne och gif mig
din slaf.i
Snickaten ropar Baibe. aDa tillhör mig icke
längre,, sade hans husbonde; aden nådig herrn har
köpt dig) Baibe betraktar sin nya egare, sänker
hufvudet, korslägger armarne på bröstet, går der-
efter och säger med låg röst: I morgon skall jag
icke tillhöra någon. Då snickaren följande mor-
gon sopade gatan utanför sin port, fann han der
ett lik. Baibe var fri: ädlingens piska hade löst
hans bojor. Denne herre hetto Azevedo; Azevedo,
hör ni det? Jag sade honom en däg, ansigte mot
bnsigte, hvad jag tänkte om hans uppförande, och
jag skrifver likväl dessa rader; det är derföre att
jag icke också var en slaf, som kunde köpas.
Nå väl! allt detta, som jag här berättar om des-
sa hvita och dessa svarta, tiillårar sig under en ko-
nungs regering, den bästa och rättvisaste, som nä-
gonsin burit en spira; Johan VI, fader till Don
Pedro och Don Miguel.
Hör nu vidare! Detta hör till de vackra histo-
rier, som man bör berätta för alla furstar, för alla
menniskor. (Slut e. a. g.)