mannastammans grundton, sanning och arligbet. Den andra grunden och garantien för allt konstitutionellt regemente ligger i den fria förmågan att alldeles icke underkasta sij hvad man, äfven I med bästa vilja, cj är i stånd att prisa, och att icke lvller tadla eler med våld söka afvärja det; — tvänne inemot lika afskyvärda tillgrepp, i thy att tadlet är tungans väldsgerning, är såsom orm gaddens styng, och sålunda vida farligare än armstyrkan. Nej, icke våldet och tadlet — dessa nesliga utbrott af ett useit slafsinne, som alltid, när det gäller, fegt underkastar sig eller skyggt gömmer sig undan i mörkret. Och dessa pöbelbragder, som behöfde natten till täckmantel, — dessa smädelseas dolkar, som i sjelfva verket alltid voro lönmördarens vapen — måtte de blott icke hafva satt en outplånlig skamfläck på vår nationalära! Nej, våld och tadel duga ej i den sanna frihetens tjenst. Denna läter sig gerna af de mäktige i det yltr. förtryckas, och den större dugligheten och förtjensten låter sig gerna förbigås och sättas åsido; men de höja en stämma full af sanning och moralisk, obetvinglig, allsmäktig kraft; och så vändes makten såsom en högre makt emot dem sjelfva, som missbrukat den. Ty man må icke glömma, att konstitutionella maktorganer äro, icke despotismens blinda eller sjelfrådiga tvångsredskap, utan moraliskt ansvarige, hvilkas hela makt, grunidad på de lydandes aktning, förtroende och kärlek, upphör, der dessa upphöra. Den konstitutionellie embetsmannen, i hvad maktgren som helst, är folkets man, och med dess söner alla lika beslägtad, till dem alla, efter duglighet och förtjenst, lika förbunden. — Tröghet i embetsgörmålen och nägon försumlighet ibland — sådant må i köldens hemland kunna förlåtas. Men dessa egennyttiga planer, dessa fega eftergifter för kryperiet, dessa privatförhållanden, dessa hemliga tillställningar! — endast bofven behöfver lönstigar, behöfver dölja sig under hemlighetens slöja — korteligen: der det är gifvet, att sådana varit driffjedrarne i den offentliga mannens gerningar, der är och blir och må det blifva deras största bestraffning och säkra rättelse, att de i ett öppet och ärligt språk, utan argan list, af maktens egna och upprigtigaste vänner varda lagde i dagen., Nu finner man väl häraf, att författaren ingalunda är en försvarare af den blinda lydnaden; han förutsätter nödvändigheten af folkets frivilliga hyllning, för att makten skall vara legitim, och ännu mera, han säger till och med, att folket icke behöfver underkasta sig hvad det ej kan prisa. Men huru vill väl detta stå tillsammans med ärftlighetsprincipens bevarande, ja ens med den legala formen för. samhälle, och isynnerhet, huru med frånkännandet af rättigheten att uttrycka sitt missnöje genom tadel, då hyllningsrättigheten uppställes såsom motsats till rättigheten att yttra detta missnöje. Nittio läsare af hundra lära annars här, åtminstone vid första läsningen, taga rättigheten att hylla för synonymt med rättigheten att hurra och smickra, hvilket ännu aldrig varit något folk förbjudet af det mest oinskränkta herrskarevälde i verlden. Sjelfva den teckning författaren gfver af Andens gang genom hälderna, om vi så få säga, d. v. s. af de serskilda samhällskarakterernas historiska utveckling, är den bästa delen af brochyren, ehuru äfven denna del, i vår tanka, lider af någon oklarhet, kanske just derföre att författaren sökt sätta hela den historiska forskningen på en religiös grund, och i det historiska lifvet sett en fortsatt omedelbar aup penbarelse. Se här ett prof på början af denna afdelning: cEtt folk, sådant som det germaniska, länge kämpande med vandringens mödor, uppfylide dermed ännu den ena af det menskliga lifvets stora bestämmelser, att på jorden icke vara hemmastaddt. Med stjernorna till vägvisare, under rastlös färd öfver ständigt ombytta och ständigt glömda jordrymder, följde det ännu alltid en hemlig dragning mot en högre verld; och tanken på ett bättre lif, hvaraf gnistan, ännu i folkets oskuld och ungdomsfriskhet förborgad, under färden liksom underblåstes, skänkte i farans och mödans stunder den största vederqvickelse. Men ett sådant folks första fasta hosättning var också dess första fullbordade affall ifrån dess både naturliga och högre vandringskall. Ty af naturen danadt och kalladt att blifva den länge utiofvade och vid den tiden gryende nya bildningens fortplantare ibland alla folkslag intill jordens ändar, skulle det icke stadna att fästas vid dess torfvor. Och det var väliförkänslan af denna sin verldsbildande bestämmelse, som den gamle Germanern, så länge håglös för jorden och plogen, cantvardade i qvinnors, gubbars och de svagaste trälars händer husbestyren och åkerbruket,. Men samma folk, mödadt och uttröttadt efter vandringen, då det nedsatte sig att hvila ut i länder, som likväl endast åt möda och arbete gåfvo underhåll, blef sålunha oförmärkt, under inflytelsen af tvingande behof, i sina önskningar, i sin diktan och traktan, liksom fästadt vid jorden; och denna dess jordfästning blef dess fullbordade syndafall, — men också den fasta grund, hvari fallets känsla eakulle växa och maona till tacksam hän