mannastammans grundton, sanning och arligbet.
Den andra grunden och garantien för allt kon-
stitutionellt regemente ligger i den fria förmågan
att alldeles icke underkasta sij hvad man, äfven
I med bästa vilja, cj är i stånd att prisa, och att
icke lvller tadla eler med våld söka afvärja det;
— tvänne inemot lika afskyvärda tillgrepp, i thy
att tadlet är tungans väldsgerning, är såsom orm
gaddens styng, och sålunda vida farligare än arm-
styrkan. Nej, icke våldet och tadlet — dessa nes-
liga utbrott af ett useit slafsinne, som alltid, när
det gäller, fegt underkastar sig eller skyggt göm-
mer sig undan i mörkret. Och dessa pöbelbrag-
der, som behöfde natten till täckmantel, — dessa
smädelseas dolkar, som i sjelfva verket alltid voro
lönmördarens vapen — måtte de blott icke haf-
va satt en outplånlig skamfläck på vår nationalära!
Nej, våld och tadel duga ej i den sanna frihetens
tjenst. Denna läter sig gerna af de mäktige i det
yltr. förtryckas, och den större dugligheten och
förtjensten låter sig gerna förbigås och sättas åsi-
do; men de höja en stämma full af sanning och
moralisk, obetvinglig, allsmäktig kraft; och så vän-
des makten såsom en högre makt emot dem sjelf-
va, som missbrukat den. Ty man må icke glöm-
ma, att konstitutionella maktorganer äro, icke des-
potismens blinda eller sjelfrådiga tvångsredskap, u-
tan moraliskt ansvarige, hvilkas hela makt, grun-
idad på de lydandes aktning, förtroende och kär-
lek, upphör, der dessa upphöra. Den konstitutio-
nellie embetsmannen, i hvad maktgren som helst,
är folkets man, och med dess söner alla lika be-
slägtad, till dem alla, efter duglighet och förtjenst,
lika förbunden. — Tröghet i embetsgörmålen och
nägon försumlighet ibland — sådant må i köldens
hemland kunna förlåtas. Men dessa egennyttiga
planer, dessa fega eftergifter för kryperiet, dessa
privatförhållanden, dessa hemliga tillställningar! —
endast bofven behöfver lönstigar, behöfver dölja
sig under hemlighetens slöja — korteligen: der det
är gifvet, att sådana varit driffjedrarne i den of-
fentliga mannens gerningar, der är och blir och
må det blifva deras största bestraffning och säkra
rättelse, att de i ett öppet och ärligt språk, utan
argan list, af maktens egna och upprigtigaste vän-
ner varda lagde i dagen.,
Nu finner man väl häraf, att författaren in-
galunda är en försvarare af den blinda lydna-
den; han förutsätter nödvändigheten af folkets
frivilliga hyllning, för att makten skall vara
legitim, och ännu mera, han säger till och
med, att folket icke behöfver underkasta sig
hvad det ej kan prisa. Men huru vill väl detta
stå tillsammans med ärftlighetsprincipens be-
varande, ja ens med den legala formen för.
samhälle, och isynnerhet, huru med frånkän-
nandet af rättigheten att uttrycka sitt miss-
nöje genom tadel, då hyllningsrättigheten upp-
ställes såsom motsats till rättigheten att yttra
detta missnöje. Nittio läsare af hundra lära
annars här, åtminstone vid första läsningen, taga
rättigheten att hylla för synonymt med rättig-
heten att hurra och smickra, hvilket ännu al-
drig varit något folk förbjudet af det mest oin-
skränkta herrskarevälde i verlden.
Sjelfva den teckning författaren gfver af
Andens gang genom hälderna, om vi så få säga,
d. v. s. af de serskilda samhällskarakterernas
historiska utveckling, är den bästa delen af
brochyren, ehuru äfven denna del, i vår tan-
ka, lider af någon oklarhet, kanske just der-
före att författaren sökt sätta hela den historiska
forskningen på en religiös grund, och i det
historiska lifvet sett en fortsatt omedelbar aup-
penbarelse. Se här ett prof på början af den-
na afdelning:
cEtt folk, sådant som det germaniska, länge käm-
pande med vandringens mödor, uppfylide dermed
ännu den ena af det menskliga lifvets stora be-
stämmelser, att på jorden icke vara hemmastaddt.
Med stjernorna till vägvisare, under rastlös färd
öfver ständigt ombytta och ständigt glömda jord-
rymder, följde det ännu alltid en hemlig dragning
mot en högre verld; och tanken på ett bättre lif,
hvaraf gnistan, ännu i folkets oskuld och ungdoms-
friskhet förborgad, under färden liksom underblå-
stes, skänkte i farans och mödans stunder den stör-
sta vederqvickelse. Men ett sådant folks första
fasta hosättning var också dess första fullbordade
affall ifrån dess både naturliga och högre van-
dringskall. Ty af naturen danadt och kalladt att
blifva den länge utiofvade och vid den tiden gry-
ende nya bildningens fortplantare ibland alla folk-
slag intill jordens ändar, skulle det icke stadna att
fästas vid dess torfvor. Och det var väliförkäns-
lan af denna sin verldsbildande bestämmelse, som
den gamle Germanern, så länge håglös för jorden
och plogen, cantvardade i qvinnors, gubbars och
de svagaste trälars händer husbestyren och åker-
bruket,. Men samma folk, mödadt och uttröttadt
efter vandringen, då det nedsatte sig att hvila ut
i länder, som likväl endast åt möda och arbete gåf-
vo underhåll, blef sålunha oförmärkt, under infly-
telsen af tvingande behof, i sina önskningar, i sin
diktan och traktan, liksom fästadt vid jorden; och
denna dess jordfästning blef dess fullbordade syn-
dafall, — men också den fasta grund, hvari fallets
känsla eakulle växa och maona till tacksam hän-