LITTERATUR. T följd af ett i förra veckan gifvet löfte, anse vi oss skyldige att, åtminstone i korthet, återkomma till den då 1 förbigående omnämnda skriften: Om den konstitutionella monarkiens natur, innefattande ett slags kritik öfver Hr Geijers afhandling om samma ämne i Litteraturbladet. Vi hafve sedermera, äfven af den serskilda anledningen, att någon tillvitat oss att hafva gifvit ett orättvist omdöme om denna skrift, noga och flera gånger genomläst dess innehåll, och det är utan tvifvel, att man deruti finner nedlagd mycken både historisk kunskap och renhet i viljan, som förtjena allt loford. äfvensom Författaren genom flere antydningar synes tillkännagifva, att han ingalunda är någon försvarare af absolutismens läror. Så t. ex. yttrar han sig emot ståndsrepresentationen, såsom en ensidighet. Men sjelfva arhetets redaktion har i alla fall, som vi tro, det hufvudfelet, att begreppen ingalunda äro tWtillräckligt bestämda och formulerade, utan alltsammans synes mera ett poetiserande med ämnet. Både den ena och den andra af dessa satser torde bäst kunna ådagaläggas genom några citationer. Se här t. ex. en af Förf:s hufvudsatser: cÖnskar man slutligen en kort förklaring, huruvida Anmärkaren, i den vigtiga frågan om agrundsatsen för allt konstitutionellt regemente, för allt civilt framspridande m. m., kan, med Litt,-Bladets förf. instämmande, grunda allt sådant på aden fria rösten att kunna tadla äfven hvad man underkastar sig, så nödgas vi, för att till sista stund vara konseqventa, besva-a frågan med icke en, utan tvänne raka motsatser. — Den första grunden för allt konstitutionellt regementes bestånd ligger då, säga vi, i den fria rösten att kunna prisa hvad man underkastar sig. — Förmågan af erkänsla, af lof och pris, af enthusiasm för allt ädelt, godt och sannt, är lifvet och själen i all humanistisk bildning; och i ett riksregemente, som visat sig vara en monarkisk aristokrati, helt och hållet ppburet af fri lydnad, förstår man, vid närmare