-Ja alia sidor vai tUllsiutet ior dagen, som en
dast får inträda genom ett uti ena sidan insat
slipadt konvext glas, som vändes utåt det land
skap, man vill afteckna. I detta skåp står et
iitet bord, eller ock ställes skåpet på ett så
dant och på detta bord, framför hvilket tek
naren, som inkrupit 1 skåpet, ställer sig, lägge
han ett stycke papper. Pa detta papper falle;
Inu genom glaset en liten bild af det utanfö
varande landskapet, med alla dess föremål, dera
I färg, skuggor och dagrar, och om glaset är mycke!
rent och färglöst (akromatiskt) blir denna bil
ganska noggrann. Teknaren tar nu sin stift, af
tecknar så noggrant som möjligt det lilla land:
skapet med aila derå befintlige föremålskontu.
rer, utmärker deras skuggor och dagrar, sam!
måhända äfven deras färger. Dessa småsaker
så lätta att uppräkna, äro likväl ej så lätta at!
verkställa: de fordra en öfvad hand, en oför-
änderlig luft och framför allt tid och tålamod.
och det är mycket förlåtligt, om den som för-
sta gången ser bilden i en camera obscura och
de tusende drag, som måste aftecknas, dervid
skulle tänka com du ändå ville afteekna dig
sjelf,x liksom Pervont sade till vedbördan, com
du ändå ville bära dig sjelf.c Och tänk om
nu detta skedde, om dea flyktiga bilden fast-
nade på papperet, så att man i kamera obscu-
ran lika lätt uppfångade landskaper, som man
fångar fjärilar på ett limstruket papper? Den-
na förhoppning är sangvinisk, och likväl påstår
Hr Daguerre i Paris, att han förmår uppfylla den,
ja hvad mer är, den ryktbara Arago och flera
andra vittnen bekräfta detta påstående.
Men innan vi beskrifva hur detta förmodas
låta verkställa sig, måste vi göra en liten ra-
batt på de förhoppningar, som sträckte sig
ända derhän, att äfven färgerne skulle qvarstad-
na på papperet; detta är nemligen något mer
än Hr Daguerre lofvat prestera, mer än man
på länge vågar hoppas. Naturen, som villigt lå-
ter konstnären tillegna sig dess former, är, som
man vet, mycket jalouse om färgerne; också
äro Hr Daguerres tekningar egentligen blott
kopior af formerna, d. v. s. af skuggor och
dagrar. Men det är redan mycket att så be-
händigt kunna stjäla dessa, och vi kunna blott
på ett ungefär röja, hur Hr Daguerre dervid
går tillväga. Det finnes nemligen vissa ämnen,
hvilkas färg röja en ogemen känslighet för lju-
set, och bland dessa är klorsilfret, en produkt
från de kemiska laboratorierna, ett af. de ut-
märktaste. Dess färg öfvergår nemligen genom
ljusets inverkan småningom ifrån hvit till blå-
aktig och slutligen svart. Någon har redan fö-
re Hr Daguerre imaginerat sig, att denna klor-
silfrets egenskap skulle kunna begagnas för ka-
mera obscuran på det sättet, att det papper,
som lägges på kamerans bord, öfverströkes med
klorsilfver; derpå skulie då det genom kame-
rans glas infallande ljuset med alla nyanser af
sin styrka verka, så att klorsilfret blott helt
litet mörknade för de svagaste dagrarne, d. v.
s. för skuggorne, och mera för de starkare, till
dess det slutligen, der starkaste dagen fölle, blef-
ve helt svart, skuggorne och dagrarne skulle
således på papperet falla omvändt mot iverk-
ligheten. Vi beklaga imedlertid, att denna me-
thod, om den ock af en och annan läsare fun-
nils probabel, likväl icke lärer duga; Hr Da-
guerre använder icke klorsilfver. Hvad använ-
der han da? Det vet blott han sjelf och M:r
Arago och kanske ännu några andra, lika tyst-
låtne, som han sjelf. Hr D:s arcanum är myc-
ket bättre; det svartnar icke helt och hållet,
sedan det uttages i dagen, såsom klorsilfret o-
felbart skulle göra, och det är ändock mycket
sensiblare, ja, för att göra saken ännu fullkom-
ligare, det lemnar skuggor och dagrar på teck-
ningen i samma ostörda skick, som de befin-
nas 1i verkligheten, så att skuggorne represen-
teras af obscurn, de ljusare partierne af demi-
teintes, och den fullkomliga dagen af papperets
egna färg. Underbarast torde likväl finnas den
stora känsligheten hos Hr Daguerres preparat;
det täflar med sjelfva menniskoögat, för att ic-
ke säga menniskohjertat, med ett ord det är
känsligt till och med för månljuset, hvars mil-
da blickar, enligt anstäldt rön, icke förmå det
aldra minsta öfver det barbariska klorsilfret.
Det fina ämne, Hr Daguerre upptäckt, är dere-
mot så ömkänsligt, att det icke ens kan se må-
nans hulda anlete utan att skifta färg — en
oskattbar blygsamhet, ty det skall skänka oss
månskensstycken.
Att Hr Dacgnvnerra måct cAla vida Amlenase
Av om