KrigsRätten sammanträder äter i morgon Onsdag d. 30 dennes. Alldenstund ingen upplysning kunnat vinnas, hvilka karlar af Södermanlands Regemente arresterat Skräddaren Norell, har KrigsRätten äfven beslutat inkalla det befäl jemte manskap af berörde regemente, som merberörde natt patrullerat i trakten af Norrbro. ——— I sammanhang med hvad vi här i korthet meddelat angående förloppet af förhöret, och under förutsättning att det åtminstone till en början är kommendanten, Hr Öfverste Devel, som, efter hans egen utsago, utfärdat orderna om patrulleringen och arresteringarne ifrågavarande afton, måste naturligtvis den frågan uppstå: Då de scener, som voro en följd af dessa order, passerade i allmänhetens asyn och under sjelfva fönsterna af det kungliga slottet; då omständigheterna dervid sedermeraiflere gånger varit föremål för berättelser i officiella skrifter; då dessa blifvit tryckta i tidningarna; då det är en lika bekant sak, hvilken ytterst obehaglig sensation, dessa order att amarchera fram och tillbaka på bronn, i förening med den öfriga fiendtliga demonstrationen öfverallt väckte: har allt detta då kunnat förblifva en hemlighet ensamt ör Hr Kommendantens förmän, och deribland särdeles för Hr General-Adjutanten för armten? Har Hans Exec. Grefve Brahe, som, i egenskap af högste befälhafvaren, skulle vara i sista hand ansvarig för hvad som passerar inom armeen och derföre också närmast skyldig att hålla hand deröfver, omedelbart derefter vidtagit någon åtgärd att förekomma, att icke det oförståndiga nitet fick tillfälle att förnya slika okloka och retande mesyrer, eller hafva de följande händelserna tvertom visat, att dessa mesyrer varit om icke uttryckligen, åtminstone i tysthet giilade, och att man deraf kan bedöma, i hvad mån Hr Öfverste Duevels åtagande att hafva varit ensam om ordernas utgilvande , kan i opinionen komma de högre uppsatte till godo? Ofver allt detta vet hvar och en numera så fullkomligt hvad han skall tänka, att det är öfverflödigt för oss, alt yttra nagot vidare derom. Men dessutom förekomma åtskilliga omständigheter att undanrödja, innan Hr Öfverstens förklaring lärer kunna helt och hållet antagas ; och dessa finnas så klart utredda uti en uppsats i Stockholmsbladet för 1 förrgår, att vi hellre än att med andra ord repetera ungefär detsamma, här nedan meddela ett utdrag af dess yttrande. Det lyder sålunda: Hvad som nu till en början tyckes förtjena uppmärksamhet, är Hr Kommendanten D:evels åtagande att ha utgilvit de olagliga order, som vid tillfället blifvit i allmänhet tillämpade. Utom den besynnerliga omständigheten, att Hr Devel inför JustitieOmbudsmannen förut förklarat sig sjelf ha mottagit dessa ordres, men att han icke behöfde närmare redogöra derför, förekommer härvid, hvad hela verlden vet, att Hr Devel icke förde högsta befälet under den s. k. orolighetstiden och således ej kunnat utfärda några allmänna befallningar, utan var den egentligen synligt kommenderande Generalen Hr Friherre Sixten Sparre, hvilken, förmodligen för att kunna äga en ölversigt öfver stadens alla hotade punkter, alltjemt uppehöll sig och vi tro till och med bodde å Kongl. Slottet. Något ännu mer bestyrkande det förhållandet, att Hr D:evel endast kunde ha ett underordnadt befäl, är att en serskild Öfverkommendant finnes för Stockholm, och vid en så vigtig tilldragelse skulle åtminstone han haft något attsäga. Detta allt synes böra föranleda till något tvifvel om riktigheten af Hr Dexvels utsago, med hvilken Krigsrätten i allt fall icke får finna sig tillfredsställd, enär densamma blifvit af Öfverdomstolen, Krigs-Hofrätten, ålagd att förpligta Hr Kommendanten Devel att ovilkorligen förete de förhållningsordres, han förmält sig hafva erhållit, eller ock uppgifva och styrka af hvem dessa ordres, i händelse de mundtligen meddelats, blifvit utfärdade. Att således Hr Duwvel icke undankommer vidare efterforskningar genom den nu gifna förklaringen, det måste man taga för afgjordt, heldst Krigs-Hofrätten, till följd af dess redan meddelade föreskrift, omöjligt kan underlåta tillsynen derå, att saken, så vidt ske kan, ordentligen utredes. Visserligen kan det synas likgiltigt hvem som iklädes ansvarigheten, eller, såsom det kallas, göres till syndabock, för de bea a JA I FE Fr