tagits till en sior del al persoltiguetet, MI
ket skadade Kammarens anseende. Han, som
aför egen del hade ingenting, hvarken att Öön-
ska eller frukta, kunde tala opartiskt, icke om
personligheter, utan om principer, icke om ett
kotteri, utan om en majoritet. Om denna un-
derstödde adressen, så skedde det icke för att
tjena enskildas äregirighet, utan emedan hon
förstått adressen. Dess ändamål vore, upprik-
tigt taladt, en förändring i politiken, d. v. s.
ministerens förafskedande, emedan hun ej hade
nationens förtroende. En allvarlig man säger
sig, efter längt eftersinnande halva funnit: catt
ministeren var länge otillfredsställande, men nu
vore den omöjlig. (Hr Dupin, på hvars be-
kanta yttrande detta syftade, gjorde härvid en
nekande rörelse, hvaröfver mycket larm upp-
stod i centern). Den man, som sagt detta,
vore visserligen Kronan tillgifven, kunde ej
kallas oparlamentarisk och borde ej förebrås,
att han icke kände majoriteternas instinkt
(Högt skratt). i
— Hr Martin du Nord, minister för de offent-
liga arbetena, uppträdde nu i tribunen. Han
sysselsatte sig isynnerhet med att vederlägga
den förebråelse, man gjort ministeren för en
alltför långt drifven eftergifvenhet för IKonun-
gens vilja. Han åberopade sig på Hr Thiers
yttrande, att detta vore ett ämne, som icke
väl lämpade sig för den offentliga tribunen.
Han inskränkte sig derföre till att nämna, att,
om en högre vilja, än ministrarnes, ville be-
herska desse, om deras mening ej kunde göra
sig gällande, så vore det deras pligt att afträ-
da och den närvarande ministeren skulle veta
uppfylla en sådan pligt; hittills hade hon lik-
väl icke haft någon anledning dertill. Talaren
genomgick nu kabinettets al den 43 April ser-
skilda åtgärder, amnestien, den gamla kamma-
rens upplösning, Konstantinehs eröfring och in-
tagandet af Vera Cruz. Då han sedan öfver-
gick till några af den föregående ministerens
handlingar, råkade han i en kort ordväxling.
derom med Hr Thiers, hvilken flera gånger fö-
rebrådde honom, att hans berättelse var orig-
tig. Ministern slöt med den önskan, att koa-
litionen ej måtte bära bittra frukter åt landet.
aJag erinrar mig,, sade han aen namnkunnig
diskussion, då Hr Guizot ropade till en talare
af venstra sidan: Jag känner Er sedan 40 år
tillbaka. Ni är den irkarnerade revolutionen!
Den andre, Hr Odilon Barrot, svarade: Jag
känner Er sedan 414 år; Ni är HRestaurations-
tidens hycklande kontrarevolution. I samma
session klagade en tredje talare öfver affällig-
hetens cynism, och nu äro desse tre män alle-
sammans förbundne med hvarandra. Bör ej
landet förskräekas öfver ett sådant förbund!, —
Den 8 Jan., sedan blott minsta delen af de
anmälte talarne yttrat sig, slöts den allmänna
diskussionen, men endast för att i anledning af
den första paragrafen, i en ganska stormig ses-
sion med ökad häftighet förnyas. Hr Duver-
gier de Hauranne fick nu ordet, och Journal
des Debats säger om hans tal, att det var det
mest revolutionära, som hållits sedan 48530.
Det var skrifvet, men gjorde icke desto min-
dre ett så starkt intryck, att den eljest mode-
rata grefve Mole lät hänföra sig att kalla det
en dålig pamflett. Talet var också visserligen
bittert emot honom, emedan det förebrådde ho-
nom inkonseqvenser af flera slag. Talaren an-
grep äfven sina gamla vänner i Journal des De-
bats och frågade, om deras lofqväden öfver den
ministeriella vältaligheten voro så alldeles oin-
tresserade. Ministerens ställning skildrade han
med de skarpaste färger: det vore en koalition
af allt falt, servilt och själlöst, som fanns, mot
en tyst förening af alla Kammarens erfarne, ta-
langfulle och utmärkte män. Talaren lade ser-
deles vigt på, att ministeren lofvat modifiera
sig sjelf, så att man måste indela dess ledamö-
ter i permanenta och provisoriska, i betydliga
vch obetydliga; men man kunde ej beröma de
ena för deras trohet eller de andra för deras
lydnad. Frågan om Konungens sjelfregering
lemnade talaren ovidrörd.
Vid sessionens slut talade Hr Odilon Barrot,
som påstod, att de nuvarande ministrarne kom-
mit till sina platser endast genom hofgunst och I
till trots för alla parlamentariska principer. Ett
sådant tillstånd måste taga slut, eljest vore det
förbi med det representativa systemet. För
öfrigt rättfärdigade Hr Garnier Pages sina för-
hindelser med Kammarens särskilda partier och