tagits till en sior del al persoltiguetet, MI ket skadade Kammarens anseende. Han, som aför egen del hade ingenting, hvarken att Öönska eller frukta, kunde tala opartiskt, icke om personligheter, utan om principer, icke om ett kotteri, utan om en majoritet. Om denna understödde adressen, så skedde det icke för att tjena enskildas äregirighet, utan emedan hon förstått adressen. Dess ändamål vore, uppriktigt taladt, en förändring i politiken, d. v. s. ministerens förafskedande, emedan hun ej hade nationens förtroende. En allvarlig man säger sig, efter längt eftersinnande halva funnit: catt ministeren var länge otillfredsställande, men nu vore den omöjlig. (Hr Dupin, på hvars bekanta yttrande detta syftade, gjorde härvid en nekande rörelse, hvaröfver mycket larm uppstod i centern). Den man, som sagt detta, vore visserligen Kronan tillgifven, kunde ej kallas oparlamentarisk och borde ej förebrås, att han icke kände majoriteternas instinkt (Högt skratt). i — Hr Martin du Nord, minister för de offentliga arbetena, uppträdde nu i tribunen. Han sysselsatte sig isynnerhet med att vederlägga den förebråelse, man gjort ministeren för en alltför långt drifven eftergifvenhet för IKonungens vilja. Han åberopade sig på Hr Thiers yttrande, att detta vore ett ämne, som icke väl lämpade sig för den offentliga tribunen. Han inskränkte sig derföre till att nämna, att, om en högre vilja, än ministrarnes, ville beherska desse, om deras mening ej kunde göra sig gällande, så vore det deras pligt att afträda och den närvarande ministeren skulle veta uppfylla en sådan pligt; hittills hade hon likväl icke haft någon anledning dertill. Talaren genomgick nu kabinettets al den 43 April serskilda åtgärder, amnestien, den gamla kammarens upplösning, Konstantinehs eröfring och intagandet af Vera Cruz. Då han sedan öfvergick till några af den föregående ministerens handlingar, råkade han i en kort ordväxling. derom med Hr Thiers, hvilken flera gånger förebrådde honom, att hans berättelse var origtig. Ministern slöt med den önskan, att koalitionen ej måtte bära bittra frukter åt landet. aJag erinrar mig,, sade han aen namnkunnig diskussion, då Hr Guizot ropade till en talare af venstra sidan: Jag känner Er sedan 40 år tillbaka. Ni är den irkarnerade revolutionen! Den andre, Hr Odilon Barrot, svarade: Jag känner Er sedan 414 år; Ni är HRestaurationstidens hycklande kontrarevolution. I samma session klagade en tredje talare öfver affällighetens cynism, och nu äro desse tre män allesammans förbundne med hvarandra. Bör ej landet förskräekas öfver ett sådant förbund!, — Den 8 Jan., sedan blott minsta delen af de anmälte talarne yttrat sig, slöts den allmänna diskussionen, men endast för att i anledning af den första paragrafen, i en ganska stormig session med ökad häftighet förnyas. Hr Duvergier de Hauranne fick nu ordet, och Journal des Debats säger om hans tal, att det var det mest revolutionära, som hållits sedan 48530. Det var skrifvet, men gjorde icke desto mindre ett så starkt intryck, att den eljest moderata grefve Mole lät hänföra sig att kalla det en dålig pamflett. Talet var också visserligen bittert emot honom, emedan det förebrådde honom inkonseqvenser af flera slag. Talaren angrep äfven sina gamla vänner i Journal des Debats och frågade, om deras lofqväden öfver den ministeriella vältaligheten voro så alldeles ointresserade. Ministerens ställning skildrade han med de skarpaste färger: det vore en koalition af allt falt, servilt och själlöst, som fanns, mot en tyst förening af alla Kammarens erfarne, talangfulle och utmärkte män. Talaren lade serdeles vigt på, att ministeren lofvat modifiera sig sjelf, så att man måste indela dess ledamöter i permanenta och provisoriska, i betydliga vch obetydliga; men man kunde ej beröma de ena för deras trohet eller de andra för deras lydnad. Frågan om Konungens sjelfregering lemnade talaren ovidrörd. Vid sessionens slut talade Hr Odilon Barrot, som påstod, att de nuvarande ministrarne kommit till sina platser endast genom hofgunst och I till trots för alla parlamentariska principer. Ett sådant tillstånd måste taga slut, eljest vore det förbi med det representativa systemet. För öfrigt rättfärdigade Hr Garnier Pages sina förhindelser med Kammarens särskilda partier och