gagnade vördnadstulla former. — Bland de
märkligaste talen i början al debatten var Hr
Thiers. Han begynte med den försäkran, att
han ville åsidosätta alla personligheter, emedan
det ej var fråga om personer utan om saker,
hvilka talade vida högre. Skulle han tala om
personer, så ville han endast säga, att män,
hvi!ka i brydsamma tider försvarade den all-
männa ordningen, gjorde ett förtjenstfullare
verk än nu. (Långvariga bravorop). aMan sä-
ger, att desse män förlora sig. Sådant är orig-
tigt. Den som skiljer sig från en regering,
hvars system och handlingssätt han anser Orig-.
tiga, är derföre icke förlorad för staten. Man
säger, att kabinettets motståndares hela diktan
och traktan endast är beräknad på, att sjelfva
inkomma i kabinettet. Härtill måste han sva-
ra, att hans opposition just börjat inom kabi-
neitet; om han ej längre vore minister, så var
det derföre, att han ej längre velat vara det.
Han ägde sålunda fullkomlig rätt att granska
regeringens politik oeå stämpla henne såsom
småaktig, olycklig och förderflig för landets
värdighet och intressen; dessa, sade talaren,
äro grunderna för min opposition. Om den
minister, som sagt de vigtiga orden: adet
gafs en dag för motståndet och en annan dag
för en annan politik, — om denna mini.
star tvenne år förut sagt dessa ord och begri-
pit dem, om hon således i enlighet dermed än-
drat sin politik, så skulle jag blifvit en af dess
varmaste försvarare. Ingen af de regeringar,
som föregingo oss, bedömde den tidpunkt rig-
tigt, då man på kriget bordt låta freden följa
och, sedan man försvarat ordningen, tänka på
frihetens intressen. Revolutionen, som skulle
reformera landet, har höljt det med ruiner.
Kejsardömet, som skulle bringa oss ordning och
seger, har bragt oss despotismen och slutligen
nederlag. Restaurationen, som skulle försona
den gamla monarkien med friheten, har genom
en statskupp störtat sig sjelf. Äfven Julirege-
ringen, ehuru vida upplystare och moderatare
än hennes föregångerska, förstod ej att bedöma
den rigtiga tidpunkten. Har det nuvarande
kabinettets inflytelse vetat förbältra denna re-
geringens tadelvärda tendens?
Erinren er, mine Herrar, hvad Hr Mole
gjort. Han som föreslagit oss disjunktions- och
non-revelationslagen, han skulle kunna vara
chef för en regering, som förstod att hejda sig
i rättan tid? Nej, hvarken han eller hans ka-
binett har haft nog takt, att inse rätta tidpunk-
ten. Amnestien gals oss först omedelbart efter
ett nederlag; hon var nödtvungen och kan ej
bli något ämne för loford; förtjensten deraf till-
hör nationen och kamrarne, som ej lemnade
ministrarne något val öfrigt. — Herr Thiers
visade derefter, att kabinettet trott sig i en
punkt af den inre politiken efterkomma natio-
nens önskningar, för att iden yttre kunna lem-
na dem ur sigte. Vise således i det inre, vack-
landet från det ena partiet till det andra, och mot
utlandet denna eftergifvenhet, dessa koncessio-
ner, som förbittra landet. Man har uppskjutit
de vigtigaste åtgärder, för att icke nödgas hafva
besvär med deras utförande. Man har tillslutit
ögonen för svårigheterna, i stället för att djerft
träda dem till mötes. På detta sätt hafva vår
ställnings svårigheter i det yttre förökats. (Hr
Molc ropar: Nej, nej!) — Herr Thiers fortfor:
eJag beundrar Konseljpresidentens mod. Om
han icke vet det, så vill jag säga ministrarne;
J hafven haft olyckan att uppgilva Spanien, att
uppgifva Italien: J skolen kanhända äfven haf-
va den olyckan att uppgifva Belgien! Så långt
har det kommit med Er, att J sägen till kam-
maren: af det språk I kommen att föra, beror
krig och fred. Att göra krig och fred beroen-
de af en omröstning inom kammaren! Sedan
många år hafva vi ej hört ett sådant språk, och
jag gör mig en ära af, att aldrig hafva fört det
under min förvaltningstid. (Långvarigt afbrott.)
Man har talt mycket om ärelystne. Det vare
mig tillåtet att säga, det en regering måste va-
ra ganska oskicklig, om hon gör så många män,
hvilka förut varit heane tillgilne, cärelystne.
Man kan vara tillgifven på två sätt, antingen
allltid följa en regering, äfven i dess fel och
misstag, då man ej har mod att säga henne
sanningen, och på ett annat, vida bättre sätt,
som skulle rädda regeringen, om det alluid an-
vändes, och hvilket består deri, att man vet
skilja sig från henne och ej följer henne ihen-
nes förvillelser. När man ser så många per-
- . FT oo
Pos