men icke för ett afsedt användande i diplomatiska värf och vetenskapliga böcker, emedan detta användande de facto upphört, och icke mera, om det ock vore en välsignad gerning, till sådant bruk kan återföras. Det var således på 46090:talet och ett långt stycke in på 1700:talet naturligt och rätt, att i undervisningsverken utlära konsten, icke blott att läsa och förstå romerska författare, utan äfven att tala oeh skrifva latin, emedan detta talande och skrifvande då behöfdes både för politiken och vetenskapen: behöfdes nemligen, emedan det brukades. I och med brukets faktiska och oåterkalleliga upphörande är också behofvet al latinskt talande och skrifvande nu slut, man må derom säga hvad man vill; och att i allmänna undervisningsverken upptaga lärjungens tid och kraft med hvad som icke behöfves, är oförsvarligt, enär många högst behöfliga läroämnen stå och vänta på tid och krafter. Vi påstå således, att man just för latinets räddning i tid måste skilja emellan litteraturen och användningen; bibehålla den förra (romerska auktorernes studerande på samma sätt som de grekiskes) men aflägga den sednare (talöfningar och chriaskrifningar) emedan, om man äflas att vilja bibehålla äfven den sednare i den allmänna undervisningen, det nu är så ohistoriskt, så onaturligt, så revolterande emot föräldrars billiga anspråk, och slutligen i och för sig sjelf så ändamålslöst (då det vanl. efter studiitiden bortglömmes), att man utan svårighet kan förutspå, det i förargelsen sjelfva romerska litteraturen kan komma att föraktas eller rentut bortkastas, blott för att man vill bringa fram hvad som strider emot naturen. Huru måste det icke gräma sådane män, som de högst förtjente professorer vi vid de begge universiteterne hafva, en Lindforss, ryktbar lexicograph, och en Törneros, bragt nära döden, långsamt förtärd genom chria-corrigering, att se lifvets mödor nästan förspilda? Visserligen höra vi den anmärkningen, att för en bättre insigt i sjelfva romerska auktorerne, talande och skrifvande af latin tjenar: det är aildeles sant; och lika sant är det, att man borde tala och skrifva grekiska, tala och skrifva hebreiska, tala och skrifva arabiska, m. m. för att dymedelst vinna ett djupare förstånd i de grekiska, hebreiska, arabiska och alla andra språk med deras författare. Man borde så: men man kan icke gå femtio år iskolan. Det är illa, men man nödgas inskränka sig. Efter man således, af årens och omständigheternas kraf, i de allmänna undervisningsverken tvingas låta bli att tala och skrifva grekiska, hebreiska, arabika m. m. m. m., öfverlåtande åt hvar och en enskild, som af individuella håg och anlag :ihar skäl att blifva grek, hebrå, arab eller annat, att skaffa. sig enkom vägledning till både talande och skrifvande häraf; så måste alldes enahanda inskränkning vara den rätta för latinet, när nu den tid faktiskt är inne, att talande och skrifvande i samhället icke mera behöfves af detta språk, liksom icke af grekiska, hebreiska, arabiska. o. s. v. Man anmärker vidare, att latin-tal och latin-skrifning, om de icke mer behöfvas för egen räkning, dock äro så tjenliga för uppöfvande af de menskliga själsförmögenheterna hos lärjungen. Man har rätt häruti, men på så sätt, att grekiskan med sin rikedom på språkfinesser kan göra samma anspråk på tjenlighet; och öfverhufvud finnes intet högre vetenskapligt ämne, som icke, väl anbragt i skolan, skänker nyttan af själsförmögenheternas förträffliga uppöfring. Att företrädesvis härtill välja latinet, var skäl och natur, den tiden latinet i samhället hade en så vidsträckt användning. Numera är skälet till fö reträdet borta. Hvad vi önskade få göra den mera djupsinnigt kännande och tänkande uppmärksam på, är också den egna omständigheten, huru mycket fosterländskt-karakteristiskt sinne hos gossen bortdör, huru många sympathier för det omgifvande landet, naturen och menniskorna (såsom fosterländska individer) förflyr hos barnet, då dess själs sensationer alltför tidigt upptagas af latin ), eller hvad annat frem) En idte åt detta håll finna vi redan anslagen af erkebiskopen i det celebra talet vid inaugurationen af det nya huset för Upsala kathedralskola, deri han uttalar öfvertygelsen om att latinläsningen borde börja först ungefär vid gossens tolfte år. Hr Wallin, som Amara Jan ma Dash LaAn JanKR förta MsA