men icke för ett afsedt användande i diploma-
tiska värf och vetenskapliga böcker, emedan detta
användande de facto upphört, och icke mera,
om det ock vore en välsignad gerning, till så-
dant bruk kan återföras. Det var således på
46090:talet och ett långt stycke in på 1700:ta-
let naturligt och rätt, att i undervisningsver-
ken utlära konsten, icke blott att läsa och för-
stå romerska författare, utan äfven att tala oeh
skrifva latin, emedan detta talande och skrif-
vande då behöfdes både för politiken och veten-
skapen: behöfdes nemligen, emedan det bru-
kades. I och med brukets faktiska och oåter-
kalleliga upphörande är också behofvet al latinskt
talande och skrifvande nu slut, man må derom
säga hvad man vill; och att i allmänna under-
visningsverken upptaga lärjungens tid och kraft
med hvad som icke behöfves, är oförsvarligt, e-
när många högst behöfliga läroämnen stå och
vänta på tid och krafter. Vi påstå således,
att man just för latinets räddning i tid måste
skilja emellan litteraturen och användningen;
bibehålla den förra (romerska auktorernes stu-
derande på samma sätt som de grekiskes) men
aflägga den sednare (talöfningar och chriaskrif-
ningar) emedan, om man äflas att vilja bibehål-
la äfven den sednare i den allmänna undervis-
ningen, det nu är så ohistoriskt, så onaturligt,
så revolterande emot föräldrars billiga anspråk,
och slutligen i och för sig sjelf så ändamåls-
löst (då det vanl. efter studiitiden bortglömmes),
att man utan svårighet kan förutspå, det i för-
argelsen sjelfva romerska litteraturen kan komma
att föraktas eller rentut bortkastas, blott för att
man vill bringa fram hvad som strider emot na-
turen. Huru måste det icke gräma sådane män,
som de högst förtjente professorer vi vid de
begge universiteterne hafva, en Lindforss, rykt-
bar lexicograph, och en Törneros, bragt nära
döden, långsamt förtärd genom chria-corrigering,
att se lifvets mödor nästan förspilda? Visser-
ligen höra vi den anmärkningen, att för en
bättre insigt i sjelfva romerska auktorerne,
talande och skrifvande af latin tjenar: det är
aildeles sant; och lika sant är det, att man
borde tala och skrifva grekiska, tala och skrif-
va hebreiska, tala och skrifva arabiska, m. m.
för att dymedelst vinna ett djupare förstånd i
de grekiska, hebreiska, arabiska och alla andra
språk med deras författare. Man borde så: men
man kan icke gå femtio år iskolan. Det är illa,
men man nödgas inskränka sig. Efter man så-
ledes, af årens och omständigheternas kraf, i de
allmänna undervisningsverken tvingas låta bli
att tala och skrifva grekiska, hebreiska, arabi-
ka m. m. m. m., öfverlåtande åt hvar och en
enskild, som af individuella håg och anlag :ihar
skäl att blifva grek, hebrå, arab eller annat,
att skaffa. sig enkom vägledning till både ta-
lande och skrifvande häraf; så måste alldes e-
nahanda inskränkning vara den rätta för lati-
net, när nu den tid faktiskt är inne, att talan-
de och skrifvande i samhället icke mera be-
höfves af detta språk, liksom icke af grekiska,
hebreiska, arabiska. o. s. v. Man anmärker vi-
dare, att latin-tal och latin-skrifning, om de ic-
ke mer behöfvas för egen räkning, dock äro så
tjenliga för uppöfvande af de menskliga själs-
förmögenheterna hos lärjungen. Man har rätt
häruti, men på så sätt, att grekiskan med sin
rikedom på språkfinesser kan göra samma an-
språk på tjenlighet; och öfverhufvud finnes in-
tet högre vetenskapligt ämne, som icke, väl
anbragt i skolan, skänker nyttan af själsförmö-
genheternas förträffliga uppöfring. Att företrä-
desvis härtill välja latinet, var skäl och natur,
den tiden latinet i samhället hade en så vid-
sträckt användning. Numera är skälet till fö
reträdet borta. Hvad vi önskade få göra den
mera djupsinnigt kännande och tänkande upp-
märksam på, är också den egna omständigheten,
huru mycket fosterländskt-karakteristiskt sinne
hos gossen bortdör, huru många sympathier
för det omgifvande landet, naturen och men-
niskorna (såsom fosterländska individer) förflyr
hos barnet, då dess själs sensationer alltför ti-
digt upptagas af latin ), eller hvad annat frem-
) En idte åt detta håll finna vi redan ansla-
gen af erkebiskopen i det celebra talet vid
inaugurationen af det nya huset för Upsala
kathedralskola, deri han uttalar öfvertygelsen
om att latinläsningen borde börja först un-
gefär vid gossens tolfte år. Hr Wallin, som
Amara Jan ma Dash LaAn JanKR förta MsA