ifrån början ägt några studier eller sjelfständig bildning, så hafva de åtminstone, genom den nära och ständiga beröring, hvari tidningslitteraturen sätter dem med dagens vigtigaste frågor, lärt sig att uppfatta och ordna sina begrepp helt annorlunda än en stor del af deras jemhkar i andra länder. Ett ännu ytterligare bevis för denna sats ligger dessutom 1 sjelfva den högre bildningspunkt, hvarpå åtminstone alla de mest spridda Fransyska jurnalerna befinna sig. Det är klart, att dessa, under den utomordentliga konkurrens, som råder emellan den periodiska pressen i Frankrike, framförallt måste söka att rätta sig efter publikens bildningsgrad, för atv finna läsare och köpare, samt för att derigenom åtntinstone hära sig. Imedlertid är det ett faktum, som Dagligt Allehanda säkert icke bestrider, att i Frankrike äfven de utmärktaste snillen, tänkare och litteratörer arbeta i jurnalerna; att de djupaste statsmannaoch filosofiska frågor der afhandlas, och att till och med vetenskapsakademiens förhandlingar hvarje vecka reguliert och detaljeradt upptagas i alla de dagliga tidningarna. Är det väl tänkbart, att tidningarna skulle kunna hålla sig uppe på denna höjd, hvilken står så ojemförligt öfver Engelska dagbladens, — vi vilja icke tala om de Tyska, emedan der icke finnes tryckfrihet —, derest en större del af medelklassen vore så rå, som aterblicksförfattaren funnit en aroligheta i att låta påskina, och derest den icke ens hade något begrepp om en karta? Måhända skall Dagligt Allehanda söka invända, att tidningarna i Frankrike endast skrifva för de rikare borgarne, som redan äro valmän, det vill säga, betala öfver 200 francs i direkta utskylder. För det första måste vi på de grunder, som nyss blifvit anförda, helt och hållet bestrida denna tanka, och för det andra är det ganska problematiskt, huruvida de rikaste borgrarne der just äro de bäste. Vi meddela, just med anledning af denna fråga, för arolighetsa skull, på ett annat ställe i detta nummer, under art. Utrikes, 1 öfversättning en artikel, som för ett par månader sedan stod att läsai Leipziger Allqemeine Zeitung, och hvilken innefattar en skildring just af den rikare borgareklassen. Vi dölja icke, att denna målning synes oss alltför starkt skuggad, serdeles i hvad der yttras om likgiltigheten för konsten, m. m.; men man finner i alla fall, att den artikelns författare, som tyckes vara temligen väl bekant med ställningen, icke sätter de rikare i någon fördelaktig dager, i förhållande till den öfriga delen af folket, och det röjer sig likväl tydligt, att han är långt ifrån att hylla det ultrademokratiska eller republikanska partiet. Serskildt lärer återblickens förf. icke vara 0kunnig om, att det är en allmänt erkänd och lätt förklarlig erfarenhet, att bildningen hos folket i de södra länderna alldeles icke är i samma grad beroende af konsten att läsa och skrifva, som hos folket i de norra, hvilka äro glesare bebodda. Men det är icke nog med detta misskännande af den Franska medelklassens tillstånd. Efter den grundsats, som uttalar sig i det här ofvan citerade stycket, skulle rättigheten att deltaga i val till representanter redan vara myeket, ja, alldeles oerhört mycket för långt utsträckt i England, der likväl sådana artistokrater som en Durham, och män, hvilka man icke kan frånkänna en viss statsmanna-urskillning, sådane som Brougham, Eduard Lytton Bulwer, Grote, William Molesworth och Mill (båda de förnämsta författarne i London and Westminster review), den talangfulle usgifvaren af the Spectator: Rintoul, Sharman Crawford, med många flere utmärkte och tillika förmögne parlamentsledamöter, anse nödvändigt och rättvist, att utsträcka denna politiska rättighet än längre. — Framför allt borde man, i konseqvens med återblicksförf:s åsigt, helt och hållet fördöma rättigheten för alla borgare och skattebönder här i Sverge, att deltaga i val till riksdagsmän, emedan det om en stor del af de förra, torde vara svårt att påstå, det de hafva mera utbildade begrepp om betydelsen af våra grundlagar, än den Fransyske borgaren har om sin karta, och af de sednare, eller bönderne, visserligen många ännu finnas, som icke med serdeles lätthet kunna läsa, isynnerhet icke hvad de kalla latinsk styl, samt ännu flere, hvilkas