kring talaren, 5901 229003 med tordöns stämma utrepades: aPapister äro derinne! fiender till lutherska läran! De skymfa vår tro ech tvinga oss att dricka påfvens skål! De vilja jaga bort våra prester och tvinga oss att åter blifva påfvens kreatur. Död och förderf öfver dem!a Död och förderf öfver papisterne!a skallade det rundt omkring och från alla håll upprepades det olycksbådande ropet. Då nedstörtade plösligt förhänget från gafveln af palatset, och folket betogs ett ögonblick afen stum häpnad. Högst uppå gafveln strålade en stor krans ef färgade lampor och midt uti den med skimrande bokstäfver orden: LÄNGE LEFVE PÅFVE CLEMENS X! Men så snart massan hemtat sig från sin första förvåning, utbröt det i ett rasande skri och döden och förderfyvet målade sig i allas blickar. Björnström hade återvändt i salen, sedan han fullgjort Drottningens befallning. Det är godt sade hon. och Hamburg vet i detta ögonblick hvad vi icke hafva någon orsak att dölja. Från höjden af vårt palats strålar Clemens namn i klaraste glans, dagen till ära.q Förfärade sågo stadens fäder på hvarandra, och lemnade den ene efter den andra, under hvarjehanda förevändningar, bordet samt seyndade ned att stilla folkmassan, men förgäfves. Redan trängde sig några bland de djerfvaste in i huset, och andra började nedrifva lampställningarna och uppbryta stenläggningen, under det sorlet al!ltjemnt fortfor. Stadens äldste skyndade sig att skaffa verksammare hjelp, under det de för sig sjelfve fördömde den egensinniga drottningen, som försatt staden i en så vädlig belagenhet. Obeslutsamma sågo gesandterne på hvarandra och visste icke hvad de skulle före aga; men med ögonen gnistrande af vrede utropade drottningen: aDet synes som mina herrar vore mycket begärliga att erfara hvad som föregår der nere på gatan; gå till fönstret, Björnström, och se efter!a Men innan han hunnit lemna några underrättelser, klingade glasrutorna i salongen och ett hagell: af stenar regnade öfver bordet; en träffade Lord Wilsons panna, att lorden föll baklängrs i Danska gesandtens grefve Reventlows armar. Förbannade förråderi!k utropade drottningen, och lemnade sitt säte. Gifves då intet medel att qväsa dessa krämares vinmod? Hvad säger mina trogna?a De skola skydda dig, min drottning!c utropade Björnström, skyndade i ett sidorum och återvände med ett gevär; och innan någon hann säga ett ord, afsköt han det genom fönstret mot den rasande folkmassan, så att tvänne personer nedsjönko sårade till jorden. Nu vardt tumultet om möjligt ännu vildare. Björnström laddade på nytt och ville åter trycka af då en spitsig sten så hältigt träffade hans bufvudskål, att hon nedsjönk död, och bössan föll genom fönstret ned på gatan, under mängdens hånskratt. Då inrusade Texeira i salen med alla tecken till fruktan och förskräckelse, och utropade med ångest och vildhet: Hvad har jag nu i behåll af all min rikedom? Drottning Kristina, du har på mina fäders hus upphängt namnet af den, som förbannar mina trosförvandter; nu komma de uppre-. tade lutheranerna och sönderslå mina fönster och de skola uppbryta mina dörrar och tömma mina kistor. Skynda, skynda, att du sjelf kan komma undan, innan de mörda dig,. Blek och darrande, icke mäktig att framstamma ett ord, stod drottningen stirrande på Björnströms liflösa ansigte; de främmande gesanterna drogo sina värjor och ställde sig i en krets kring henne. Då trängde sig den stormande massan oppför trapporna och huset fylldes af vilda rop. aJag kan icke se blod flyta under mina fäders tak! utropade Texeira; aderiöre vill jag rädda dem, som gjort mig ondt. Följ mig drottning! kommen J herrar!a Åtföljd af drottuingen och gesandterna, ilade han ur salen, genom ett kabinett som han noga tillslöt, för att uppehålla de förföljande; derpå förde han dem genom en smal korridor, manande dem med återhållen andedrägt att gå så tyst som möjligt. — Imedlertid uppfylldes palatset mer och mer af den rasande folkmassan, som sönderslog allt som föll dem i händerna och slungade spilrorna ut igeoom fönstret; några matroser och andra förvägna sällar hade imedlertid klättrat upp på väggen, och drefvo först allehanda gyckel med påfvenamnet, samt nedrefvo derefter lamporna, och så ofta en bokstaf nedkastades uppgaf massan höga jubelskri. Då öppnades en bakport på buset, som går till en liten gata, ännu i dag benämnd Bagaregången, bvilken pöbeln till all lycka icke gifvit akt på. Sök eder nu en fristad, fru drottning; jag öfvergilver icke mina fäders hus, utan låter mig förr begrafvas under dess ruiner, sade Texeira, läste sakta porten och drog sig tillbaka. aHvarthän? sade grefve Reventlow. a Till franska ministerns hust svarade drottningen, nästan sanslös, a5å skynda då i Herrans namnp, svarade markissen, och alla försvunno i nattens mörker. I detta ögonblick bröt ovädret löst, hvilket hotande sväfvat öfver staden. Åskan rullade ge: nom horisonten, hela luften bief ett enda eldha! och hvad de tunga dragonerna under Epsteins an: förande tcke förmått — att återställa lugnet och ordningen — lyckades det strömvis nedstörtande regnet; under fortsatta hotelser och skymford skin erade sig pöbeln. UL förr rt fr förr a Aude. LL AR SS a